Sagostenen vandrar från hand till hand. Dess släta yta rymmer ett landskap som kuperas av barnens fantasi – en trollskog med vattenfall, mystiska skogsdungar och kolsvarta gångar ner i underjorden. Genom skogen traskar en pojke och en flicka som givit sig av hemifrån på egen hand. Trots den outforskade miljön bjuder promenaden till en början mest på vardagliga betraktelser.
– Ekorren hoppar ner i granen, så att älgen inte skulle ta ekorren, berättar Axel, en av eleverna på Ramstorps förskola i Veddige utanför Varberg.
Axel sitter tillsammans med fem kompisar, och pedagogen Maria Lagerstedt, i en ring på golvet. Han håller sagostenen i ett fast grepp mellan händerna. Det magiska med stenen är att det bara är det barn som för tillfället håller i den, som har makt att styra över sagans utveckling. Innehavaren berättar så länge han eller hon har lust, och bollar sedan vidare till någon annan frivillig.
Känslan av stenens rundade former mot fingrarna verkar ge konkret inspiration till berättelsen. Sagans huvudpersoner hör plötsligt konstiga ljud bakom en stor stenbumling. Pojken ignorerar klippblockets tyngd och lyfter upp det på raka armar, men hittar bara ett svart hål under det, och tappar snart intresset för alltihop.
– När pojken hade slängt tillbaka stenen så hörde han en röst nerifrån jorden: ”Vad är det som händer därute? Vem är det som slänger stenar?”. Maria Lagerstedt försöker tillföra ny dramatik till berättelsen, och Benita är genast med på noterna.
– Jag tror att det är ett troll som sa så. Att det var ett troll. Så puttade han undan stenen. Han grävde sig upp där inte stenen låg. Då sa pojken: ”Jag får nog springa iväg nu, för det kanske ska hända något hemskt”. Då sprang pojken hem. Så kom också flickan tillbaks, i skogen. Så såg hon också att det var ett troll där, berättar Benita i högt tempo.
Axel verkar dock alltjämt finna det mer spännande med röda, yviga svansar än med trollens släpiga grå.
– Får jag bara berätta en liten sak, säger han, när han åter fått sagostenen i sin hand.
– Så såg flickan också en fin liten ekorre bakom ett träd.
Maria, och hennes kollegor, låter ofta barnen improvisera fram egna berättelser på givna teman, men sagostenen är ett nytt verktyg som de idag provar för första gången.
– Jag tror att stenen gör det lättare för den som inte riktigt vågar prata. Den lockar fram berättelsen ur barnen. Och så får den dem att prata en i sänder. Det blir tydligt att man måste vara tyst och lyssna när man inte har stenen, säger Maria.
En lekfull skriftkultur
Språket har en central plats i pedagogiken på Ramstorps förskola, och då inte bara det talade, utan också det skrivna. Väggarna är täckta av fotografier och teckningar med tillhörande texter: sagor som barnen hittat på, minnen från temaarbeten och utflykter, aktivitetsskyltar under vilka eleverna placerar sina namnlappar.
– Vi använder skriftspråket hela tiden. Det är en naturlig del av vardagen här, säger Solveig Thomander, som idag har hand om morgonsamlingen med de äldre barnen.
Solveig har ritat upp ett bostadshus på ett stort, vitt ark. Hon låter eleverna komma fram, en och en, och skriva in sina namn i de olika rutor som symboliserar lägenheterna. Det egna namnet är ofta det första som ett barn lär sig skriva, och snart är alla väggarna i bostadshuset fulltecknade med spretiga versaler. De elever som för dagen inte är på plats får på sätt och vis ändå närvara under samlingen. Solveig visar upp deras namnskyltar för gruppen, och kompisarna har inga problem att känna igen ordbilderna.
– Hampus, Liam, Ronja. Liam är sjuk idag. Han är hemma hos sig, säger en av flickorna.
I slutet av samlingen är det dags att röra på kroppen och släppa loss stämbanden. Solveig anordnar en omröstning mellan två sånger, genom att lägga fram lappar med låttitlarna på golvet. Eleverna får placera var sin kloss vid den sång de helst vill sjunga. Det visar sig att ”Vi ska koka trollesoppa” vinner med knapp marginal.
Skriftspråkets ständiga närvaro i aktiviteterna på Ramstorps förskola är ingenting som pedagogerna tror innebär en konflikt med det lustfyllda och spontana.
– Barnen ska få tillgång till skriftkulturen på ett lekfullt sätt, i lekens vara. Skrift får inte bli något krav. Man ska lära sig det på samma villkor som man lär sig prata, säger Solveig.
– Elda på, elda på, tills soppan kokat upp – vad ska vi i grytan stoppa, ekar snart mellan väggarna, och piruetterna gör rummet ångande. Liksom många andra barnsånger bjuder även ”Vi ska koka trollesoppa” på ett något makabert inslag. Barnen tvingas nämligen själva utgöra ingredienser i den soppa som ska kokas. En av flickorna förvandlas plötsligt till orm, och slingrar sig snabbt ner i kitteln, som bildats i mitten av barngruppen.
Lek med symboler – namn, bild, skrift
Den yngre barngruppen har samtidigt samling i solgasset ute på gården. Här är barnen bara ett till tre år gamla, men det skrivna språket har ändå sin givna plats i pedagogiken. Bland annat får barnen lära sig känna igen sina egna namn. Fotografier på var och en – med namnen skrivna under – ska paras samman med lappar där bara namnen står. En del klarar av utmaningen utan problem, men andra behöver ännu en viss hjälp från pedagogen. Solveig berättar att grundpelaren i verksamheten på Ramstorps förskola är en djup tilltro till barnens kompetens.
– Vi försöker alltid lyfta fram barnen, och lita på deras kapacitet. Får man dem att tro på sig själva så lär de sig allting snabbare. Vi ser dem till exempel som skriftspråkliga allihop, fast på sina egna nivåer, säger Solveig.
Bland många vuxna – både föräldrar och pedagoger – finns annars en utbredd åsikt om att det inte är bra för barnen att ”börja skolan för tidigt”. De måste få leka av sig först, innan allvaret obönhörligen drar igång. Solveig berättar att den gängse synen är att det inte är förrän i förskoleklassen som barnen får börjar lära sig läsa, skriva och räkna.
– Men det kan de ju redan här. De lär sig väldigt mycket redan i förskolan. Det finns barn som vill börja skriva med en gång när de kommer hit. Jag tror inte det finns någon speciell ålder när man kan börja plocka fram bokstäver. Det handlar inte om mognad, utan om lust och kreativitet, säger Solveig.
Lyssna, rita och måla
Sagostenen har lagts åt sidan, och ritpapper kommit fram på golvet i dess ställe. Maria Lagerstedt har spelat in hela berättarprocessen på band, och när det traditionella ”Snipp, snapp, snut…” är avklarat får barnen lyssna till sina egna röster, och måla teckningar till sagan. Till en början är de tysta och koncentrerade på sin uppgift, men snart uppstår samtal kring hur man bäst bör illustrera händelseförloppet. Axel har bestämt sig för att måla sitt favoritdjur.
– Jag vill rita ekorren, men jag vet inte hur man gör. Jag behöver hjälp, säger han.
– Men man kan ju rita hur man vill. Det spelar ingen roll. Börja med den stora svansen, svarar en av kompisarna, och visar samtidigt upp ett pastellblått vattenfall, med hissnande perspektiv.
Maria menar att hemligheten med en bra pedagogisk miljö – inte minst för språkutvecklingen – är en atmosfär som inte är värderande. Kommunikationen ska stå i centrum och inte kvalitetsbedömningen.
– Alla måste få tillfälle att prata, och berätta om sina egna tankar. Det är så härligt att se hur de kompletterar varandra när de får skapa någonting tillsammans, säger Maria.
Under de kommande dagarna tänker hon transkribera sagan från bandet och sätta upp den på väggen i sin helhet, tillsammans med barnens teckningar. Sagogruppen ska också få möjlighet att återberätta historien live för de andra på förskolan.
– De brukar vara ivriga att få visa upp det de skapat, även om inte alla vågar säga så mycket inför publik. Men hur som helst är det är en bra övning att få stå centrum en stund, och känna att andra lyssnar på ens tankar, säger Maria.
Berättelsen från trollskogen är bara ett fragment ur ett temaarbete som pågått på förskolan under en längre period. En av de äldre pojkarna pekar på en rad affischer på väggen – anslag som skildrar tidigare aktiviteter inom trolltemat, med både foton och texter. Han berättar till bilderna och minns väl.
Tema troll
– Det där är Trolle. Vi träffade honom i skogen, nästan i en kant. Han fyllde år varje dag, eller i alla fall åt han tårta varje dag. Och vi hittade hans vantar.
Att det är just troll som blivit fokus för temat menar Solveig inte har någon större betydelse. Det är arbetsformen som är intressant. Inom ett temaarbete kan man få in många pedagogiska bitar, och i trollprojektet har man valt att fokusera på empati, språk och mattematik.
– Ett temaarbete ger en bra struktur till verksamheten. Annars är det lätt att allt man gör bara blir lösryckt och utan sammanhang. Det här är ett sätt att ge barnen en tråd att följa, att få deras nyfikenhet och intresse att fördjupas, säger Solveig. Hon understryker dock återigen att allt pedagogiskt arbete på förskolan måste utgå från det lekfulla. Temat troll är i det avseendet mer lyckat än till exempel temat ramsor, som skulle innebära större krav på eleverna.
– Ramsor ska vara på ett visst sätt, med rim och så. Det är lätt att fastna i form och få en värderande ton. Och man skriver ramsor inom temat troll istället, så hamnar verserna i ett spännande sammanhang. Det blir mer kravlöst och lekfullt, och vi kan uppmuntra barnen till att göra, inte till att göra rätt, säger Solveig.
Pedagogiken i förskolan
Maria Lagerstedt är relativt ny som pedagog på Ramstorps förskola. Hon berättar att hon förvånades över den genomtänkta läs– och skrivpedagogik som genomsyrade verksamheten när hon kom hit.
– Det var bokstäver överallt som barnen varit med och skrivit. En väldigt inspirerande miljö. Jag var van vid att de få skrivna informationslapparna i förskolan mest var till för de vuxnas ordning, säger Maria.
Att omge eleverna med bokstäver och text bara för sakens skull tror hon dock är meningslöst. Allting handlar om sammanhanget, om att få eleverna att förstå att skriftspråket används för att förmedla ett budskap. Att se en direkt funktion av sitt läsande och skrivande gör att man lär sig snabbare.
– Det är naturligt att möta bokstäver i ett sammanhang. När jag till exempel skriver mitt namn på duklistan på morgonen så vet jag att det innebär att jag ska duka. Vardagsanvändandet av ord gör att man ser meningen med språket.
Lekens vida ramar
I läs- och skrivhörnan sitter en flicka vid datorn och skapar nya namnskyltar åt sig själv och sina kompisar. Hon skriver av tidigare förlagor, och bokstaverar högt för sig själv samtidigt som hon trycker ner tangenterna.
– Ida är inte ett långt namn. Men lillasyster Ronjas är längre, filosoferar hon under arbetet.
Vid skrivbordet bredvid sitter tre andra elever och författar handskrivna brev hem till sina föräldrar.
– Hur skriver man jag älskar dig, frågar en av pojkarna, och efter viss hjälp från bordsgrannen får han till en mening som han verkar nöjd med. Det är en svårtydd rad, men vet man på förhand vad det står kan man tydligt se vokalljuden träda fram ur pappret. Förhoppningsvis kommer brevet ”Jag älskar dig” att glädja mamma i eftermiddag, även om hon inte själv kan läsa det.
– Barnens eget skrivande värdesätts på ett helt annat sätt nu, även om det bara är två krumelurer. Tidigare var det till exempel nästan alltid vi vuxna som skrev namn på barnens teckningar. Nu gör de det oftast själva, och hjälper varandra med det, säger Maria.
För att nå så långt har det varit viktigt för pedagogerna på Ramstorp att också föräldrarna blivit införstådda med den barnsyn och de arbetsmetoder som tillämpas på förskolan.
– Vi berättar att vi arbetar på ett tillåtande sätt här. Barnens tecken är inte krumelurer, utan ska tas på allvar. Först tyckte vissa föräldrar att det var för tidigt för deras barn att ”börja i skolan redan”, men nu ser de det mer som en lärande lek. Många föräldrar har berättat för mig att de börjat arbeta mer aktivt med språket hemma också. Det är ju kul, men det är viktigt att vi understryker för dem att det inte får bli någonting kravfyllt för barnen, säger Solveig.
Artikelförfattaren Nils Sundberg är mediautbildad på Alströmergymnasiet i Alingsås, bor i Göteborg, arbetar som musiker, frilansfotograf och skribent.
E-post: nils@hjartatsorkester.se
Elisabeth Mellgren är förskollärare och filosofie doktor i pedagogik och hon bor i Varberg. Elisabeth är universitetslektor och arbetar som forskare och lärare vid enheten för barn- och ungdomsvetenskap på institutionen för pedagogik och didaktik, Göteborgs universitet. Disputerade 2005 med doktorsavhandlingen Barns skriftspråkande – att bli en skrivande och läsande person.
E-post: elisabeth.mellgren@ped.gu.se
Karin Gustafsson är förskollärare och filosofie doktor i pedagogik och hon bor i Göteborg. Karin är universitetslektor och arbetar som forskare och lärare vid enheten för barn- och ungdosmvetenskap på institutionen för pedagogik och didaktik, Göteborgs universitet. Disputerade 2005 med doktorsavhandlinge Barns skriftspråkande – att bli en skrivande och läsande person.
E-post: karin.gustafsson@ped.gu.se
Fördjupningstext från Elisabeth Mellgren och Karin Gustafsson