Det har kommit upp ny information på dörren till Grevegårdsskolans förskoleklass. Lappen är handskriven – en bölja av spretiga versaler: ”Efterlyst! Fyra drakkort. Två gröna. Två vita”. Under morgonsamlingen
gör Birgit Allard barnen uppmärksamma på efterlysningen.
– Jag kan läsa vad det står, för det är jag som har skrivit, ropar en flicka, som redan är på väg att hämta ner lappen från dörren.
– Vi la självaste Pokémon–korten i skogen och gick bort lite. När vi kom tillbaka var boken kvar men inte bilderna, berättar hennes kompis om bakgrunden till efterlysningen.
– Kan de inte ha blåst bort? föreslår en av klasskamraterna.
– Men de låg i en plastficka!
Som tur är för de två flickorna har klassen just startat upp en egen produktion av Pokémon–bilder. Barnen får rita teckningar och skriva ner figurernas namn på små kort, som sedan plastas in. Tillverkningen rimmar väl med pedagogernas mål att utgå så mycket som möjligt från barnens egna intressen i undervisningen.
– Vi vill plocka in barnens verklighet in hit. Vår uppgift är att hitta tillfällen i deras lek som inbjuder dem till att vilja lära sig mer, inte minst vad gäller att läsa och skriva. När de själva vill går det jättesnabbt. Vi får ett gratis engagemang, förklarar Birgit Allard.
En av barnen har idag bett om att få förevisa sina kunskaper i Speedstacking, en motorikövning som hon tränat mycket på, och hållit upp intresset för, genom en sida på nätet. Flickan bygger upp en tvådimensionell pyramid av färgglada plastburkar, vilka hon sedan för samman neråt med hjälp av några smidiga handrörelser.
– Man ska ta det jätteförsiktigt, men ändå snabbt, avslöjar hon, och berättar att hon tänkt hålla en kurs för klasskompisarna i tekniken. Alla som är intresserade kan skriva upp sitt namn på en anmälningslista på informationstavlan. ”Väm vel va mä på kös i spidstäken?” lyder rubriken på det egenhändigt tillverkade formuläret. Att barnen får skriva lappar till varandra är ett sätt att visa att text – liksom tal – ”bara” är en form av kommunikation.
– Det är inte hur man gör när man skriver, utan vad man använder texten till, som är viktigt. De måste ha klart för sig varför de ska kunna skriva. Den egna vinningen måste framgå, säger Birgit.
Att bygga vidare på leken
En stor del av arbetet i förskoleklassen på Grevegårdsskolan i Göteborg kretsar kring barnens fria lek. Som grund för verksamheten ligger dock en stark struktur, och en genomtänkt pedagogisk idé. I klassrummet finns en mängd olika ”stationer”– Kontoret, Sjukhuset, Legot, Soffan osv – som barnen får välja mellan genom att placera sin namnlapp under respektive aktivitetsskylt. Så fort de tröttnat och vill byta aktivitet flyttar de bara på lappen.
– Strukturen i den fria leken är viktig för att ge arbetsro. Det gör att de blir kvar längre i sina lekar, och att dessa blir fördjupade, säger Birgit Allard.
Spontana läs– och skrivaktiviteter ingår som ingredienser vid många stationer, och har kommit att bli en given del av leken i förskoleklassen. Direkt efter morgonsamlingen går Jenny idag fram till en bänk med otaliga klossar och plastfigurer. Hon plockar till sig en lejonmamma med unge, som hon snart förpassar till ett dramatiskt bergslandskap – tre stora stenar som hämtats in från skolgården och placerats på klassrumsgolvet. Vildkatterna hoppar mjukt från klippkant till klippkant.
– Kan inte jag få göra en saga? frågar Jenny plötsligt, mitt i leken, och Birgit plockar fram en digitalkamera. Sagans förlopp bubblar fram så snabbt att Birgit bara med nöd och näppe hinner dokumentera det.
– Ok, det var så här att det var en lejonmamma och hennes barn som var jättelyckliga. Men så kom det en ond man. Lejonungen blidde jätterädd.
Jenny har hämtat en ny plastfigur, en gubbe med uppumpad muskelmassa, kostym och svarta solglasögon – nidbilden av en amerikansk dörrvakt.
– Ta kort på det här, instruerar Jenny Birgit, medan hon låter lejonungen hoppa upp på mammans rygg för att komma undan muskelbyggarens ondska.
När sagan en minut senare är färdig, för Birgit direkt över bilderna från kameran till datorn och skriver ut dem i stort format. Jenny får berätta historien en gång till, denna gång med bilderna som utgångspunkt.
– Barn är väldigt omedelbara. Om man vill hålla kvar dem i till exempel en saga är det viktigt att återkoppla snabbt, att direkt ge dem material att jobba vidare med. Vad gäller det har ju digitalkameran underlättat väldigt mycket, säger Birgit.
Både bild och text – en hel bok!
På eftermiddagen ska Jenny saga förevigas också i skrift. Birgit har klistrat in fotona i ett häfte, och Jenny skriver för hand i fältet under dem. Hon är djupt koncentrerad och stannar då och då upp för att fundera. ”SÅKAMÅNDAMANKÖFANÄMAMMAN…” låter hon pennan flöda, bokstav för bokstav, och när hon satt punkt läser hon högt.
– Så kom den onda mannen och knuffade ner mamman. På en glasbit. Jag glömde berätta det med glasbit förut.
Birgit säger att det ofta kommer fram nya uppslag när sagorna återberättas på det här sättet. Barnen ser andra detaljer i bilderna än i själva leken, vilket sätter igång fantasin. Jenny bläddrar vidare och fortsätter skriva.
– Oj, det är verkligen mycket S här. Jag har lärt mig att säga bokstäverna nu. Jag har tränat hemma själv. Men det är mycket lättare att skriva än att läsa. Det är lätt som en plätt, säger hon.
I förskoleklassen på Grevegårdsskolan har man ingen organiserad bokstavsgenomgång. Barnen skriver på lek, när de själva vill, och pedagogerna lägger ingen vikt vid stavning eller välskrift.
– Våra barn får skriva mycket på låtsas. Men de gör det alltid i ett sammanhang, för att förmedla något. Jag tror det är det bästa sättet att hitta en ingång till det riktiga skrivandet. Finliret får komma sen, säger Birgit.
Jenny har plitat ner ännu en lång rad med versaler. Det är inte alldeles självklart hur den ska uttolkas, men frågan från en vuxen om vad meningen egentligen betyder kommer aningen för tidigt.
– Du får vänta lite. Jag ska bara hitta på nåt om vad det står här, efter jag har skrivit färdigt, säger hon.
När boken är klar ska Jenny presentera den, och berätta sagan för klasskompisarna under en samling. Hon tror att hon kommer att minnas det mesta av berättelsen även då, men att det kan hända att hon glömmer bort vissa delar.
– Fast det är mycket lättare när man har bilderna också. Då vet man hur det ska va, säger hon.
De digitala fotografierna, och bokens uppbyggnad, hjälper barnen att hålla fast vid en struktur i berättelsen, vilken annars skulle ha gått förlorad i samma stund den uppstod. Tillsammans med texterna bildas en enhet som ger barnen en känsla av att ha skapat någonting ”på riktigt”, något som inte är lika förgängligt som talet.
Berättandets struktur
Att ge barnen en känsla för berättarstruktur är överhuvudtaget en viktig del av språklärandet på Grevegårdsskolan. Under dagen fungerar den klassiska spökhistorien ”Blodet droppar” som något av ett minitema. Barnen har fått höra historien en gång tidigare i veckan, och vid morgonsamlingen hjälps de åt att sammanfoga sina minnesfragment till en helhet. Sedan är det dags för en dramatisering. Två av barnen spelar syskonparet som är ensamma hemma, och som glömmer föräldrarnas instruktioner om att inte svara i telefonen. En annan barn viskar med hårresande röst bakom ett draperi: ”Blodet droppar. Blodet droppar”.
– Vi börjar arbeta med berättarstruktur tidigt i september. Vi försöker lära barnen att en bra berättelse – som andra kan förstå – alltid har en början, en handling och ett slut. Annars blir det lätt bara ett virr–varr, säger Birgit.
Vissa barn väljer att fortsätta spela det nervkittlande dramat som en aktivitet i den fria leken, och vid återsamlingen i slutet av dagen får en av flickorna i uppdrag att än en gång berätta historien för klassen. I ett ända långt svep berör hon föräldrarnas förmanande, barnens olydnad och den läskiga rösten som återkommer gång på gång. De andra barnen lyssnar tyst. De väntar andäktigt på den komiska poängen, som alla vid det här laget vet ska komma.
– Kan jag få ett plåster, avslutar flickan och barngruppen bryter ihop av skratt.
– Jag älskar blodet droppar. Det är så blodigt, och slutet är så himla kul, förklarar ett av barnen sin reaktion efteråt.
Birgit menar att de allra flesta sexåringar tycker om att berätta historier, men ofta blandar ihop dem. Att få upprepa samma berättelse många gånger är en bra träning för minnet. Dessutom visar man tydligt att en historias struktur och dynamik har en stor påverkan på hur lyssnaren tar emot den.
– Det är en social sak att kunna berätta. Det här resulterar i många möten och samtal mellan barnen, och de är oerhört viktiga för vår pedagogik, säger Birgit.
Språket och självförtroendet
Birgit Allard har arbetat med sexåringar i över 30 år. I förskoleklassen har man som pedagog bara barnen under två terminer, men det är en mycket intensivt period, berättar Birgit.
– De ska lotsas från förskolans trygga värld in i den klart tuffare skolan. De är små, men håller på att bli stora. Det är en himla rolig ålder att jobba med.
Birgits kollega Marie Beckman har arbetat lika länge i branschen. En viktig del av året med barnen är att dessa ska få chans att hitta och utveckla sitt språk. I den processen är självkänslan och självförtroendet avgörande faktorer, och att Birgit och Marie har arbetat mycket för att stärka dessa märks tydligt.
– Jag kan till och med både läsa och skriva, säger en av killarna i klassen kaxigt.
– Jag kan också det. Men jag skriver inte på skrivstil, jag skriver på svenska. Bara så du vet, kontrar en av tjejerna.
Marie berättar att det finns en helt annan tydlighet vad gäller barns lärande idag. Hon och Birgit lägger stor vikt vid att göra barnen medvetna om hur de lär sig. När de får se konkreta exempel på vad de lärt sig, ibland bara från en vecka till en annan, föder det en positiv känsla inför det egna lärandet. Och när självförtroendet ändå brister handlar det om att peppa.
– Vi hade en tjej som inte hade läst tidigare, men som plötsligt läste en hel mening korrekt. ’Men du kan ju läsa!’, sa jag. ’Nej! Det kan jag inte alls’, svarade hon, och det spelade ingen roll hur mycket jag försökte övertyga henne. Jag tror att det kan vara ett sätt att skydda sig. Kan man inte läsa så gör det ju inte heller nåt att det blir fel, säger Marie.
Fritidshemmet fortsätter!
På eftermiddagen förvandlas förskoleklassens lokaler till fritidshem. Det är i stort sett samma barn som kommer hit, och samma aktiviteter som pågår. Birgit menar att när man har ett så organiserat, men samtidigt fritt arbetssätt kan verksamheterna gå in i varandra mer eller mindre av sig själva. Barnen tycker inte att det är tråkigt eftersom det finns en så stor variation och valfrihet från början. Två av flickorna går runt tillsammans i klassrummet och verkar lite rastlösa, tills den ena säger:
– Jag vet. Ska jag läsa en bok för dig? En bok om djur?
Flickan har kommit något längre i sitt läsande än sin kompis, men det verkar inte finnas någon känsla av konkurrens mellan dem. Båda två pekar och skrattar tillsammans allteftersom berättelsen rullas upp.
– Kan du hitta B:et i Babianen? frågar den ena flickan, och får det utpekat efter en viss stunds tvekan.
– Det är en mycket bra situation när barnen lär sig av varandra. Det tillför någonting, både för mottagaren och för den som lär ut, säger Birgit.
Vid en dator lite längre bort skriver en annan flicka ett mejl till sin pappa på jobbet. Hon söker med pekfingret över tangentbordet och läser samtidigt bokstäverna högt för sig själv. ”Hej pappa vad gö du vi ses i kväl från sara”, bokstaverar hon långsamt. Birgit berättar att hon ibland upplever en viss oro från föräldrar att deras barn inte lär sig skriva på rätt sätt. Men då gäller det bara, menar hon, att tydligt förklara den pedagogik man arbetar efter och varför.
– Jag brukar säga att om man utgår från barnens intressen och vilja att berätta så håller man också liv i lusten till, och glädjen i att skriva. 
Detta är vad vi vill låta dem göra här hos oss. Rättskrivningen får komma sedan, i skolan, säger Birgit.
På kontorsavdelningen fyller två barn i riktiga bankgiroblanketter med fantasisummor. De slickar igen kuverten och adresserar dem: ” TIL SJÄFÄN”.
På sjukhuset lite längre bort fyller läkaren i sin journal efter en lång och utdragen helkroppsundersökning. Hon plockar lite med pillerburkarna på hyllan, hummar för sig själv och ser allvarlig ut. Sen skriver hon: ”LITE KANSÄR. KANTRALMÄDÄSIN. FRISK”.
Artikelförfattaren Nils Sundberg är mediautbildad på Alströmergymnasiet i Alingsås, bor i Göteborg, arbetar som musiker, frilansfotograf och skribent.
E-post: nils@hjartatsorkester.se
Karin Gustafsson är förskollärare och filosofie doktor i pedagogik och hon bor i Göteborg. Karin är universitetslektor och arbetar som forskare och lärare vid enheten för barn- och ungdosmvetenskap på institutionen för pedagogik och didaktik, Göteborgs universitet. Disputerade 2005 med doktorsavhandlinge Barns skriftspråkande – att bli en skrivande och läsande person.
E-post: karin.gustafsson@ped.gu.se
Elisabeth Mellgren är förskollärare och filosofie doktor i pedagogik och hon bor i Varberg. Elisabeth är universitetslektor och arbetar som forskare och lärare vid enheten för barn- och ungdomsvetenskap på institutionen för pedagogik och didaktik, Göteborgs universitet. Disputerade 2005 med doktorsavhandlingen Barns skriftspråkande – att bli en skrivande och läsande person.
E-post: elisabeth.mellgren@ped.gu.se
Fördjupningstexter från Karin Gustafsson och Elisabeth Mellgren