– En attosekund förhåller sig till en sekund, som en sekund förhåller sig till hela universums ålder. Frida försöker beskriva en tidsrymd som är så kort att den paradoxalt nog känns hisnande.
– Den är 10 upphöjt till minus 18 sekunder. Det är det där minus 18 som gör att det heter atto. Jag vet, det är bara siffror. Man fattar det egentligen inte, det är så abstrakt, säger hennes kompis Alexandra.
För sju forskare i Atomfysik vid Lunds tekniska högskola är dock attosekund-pulser något i allra högsta grad konkret och användbart. Pulsernas korta intervaller har gjort att forskarna nu för första gången kunnat fånga en elektrons flyktiga rörelse på film.
– Elektroner har varit omöjliga att filma förut. De rör sig så snabbt att bilderna bara blivit suddiga, berättar Frida.
Frida och Alexandra går i NV2 på da Vinci Naturvetenskap i Halmstad, och gör idag sina sista justeringar i en populärvetenskaplig artikel om den framgångsrika studien i Lund. Johan Mauritsson – en av de ansvariga för forskningen – har under veckan läst utkastet till elevernas artikel och givit respons. Han är positiv, men tycker att rubriken behöver ändras. Revolutionerande forskning bevisar att elektron finns är tydligen ett väl dramatiskt uttalande, till och med för att vara i en populärvetenskaplig text.
– Han skriver i mailet att det funnits bevis för elektronens existens i över hundra år. Det är bara att man lyckats filma den som är en nyhet. Han vill väl inte ta på sig för mycket ära själv, säger Frida.
– Vi kanske ska skriva nåt om filmen istället? Vad sägs om Elektronen, nu äntligen fångad på bild, föreslår Alexandra.
Färsk forskning för nyfikna
Da Vinci Naturvetenskap är en autonom del av Kattegattgymnasiet i Halmstad. Det pågående artikelskrivandet utgör NV2-klassernas slutuppgift i Biologi A, men på da Vinci arbetar man för det mesta ämnesintegrerat, och i det här projektet är även lärare i svenska och engelska engagerade. Att använda språket går hand i hand med ämneskunskapen, menar pedagogerna.
– Språk och naturvetenskap är intimt förbundna. Många naturvetare tvingas bli duktiga på att presentera sin forskning, och det är därför viktigt att få träna på det redan här.
– Gymnasieskolan ligger långt efter när det gäller det, säger Henrik Böckin, svensklärare på da Vinci.
Texterna som eleverna nu producerar har sin utgångspunkt i nyskrivna, naturvetenskapliga avhandlingar från svenska universitet och högskolor. Tidigare har eleverna läst mycket om Darwin, Newton och andra ”gamla gubbar”, och nu vill
lärarna istället låta dem befinna sig i forskningens framkant. Rollerna de får inta är de moderna vetenskapsjournalisternas. Artiklarna ska summera innehållet i avhandlingarna på ett så kortfattat och lättförståeligt sätt som möjligt.
– Vi vill att de ska börja skriva sig in i det populärvetenskapliga språket, att de ska kunna förklara Newtons lagar så att en åttondeklassare förstår, säger Henrik.
Uppgiften är långt ifrån enkel, med tanke på att avhandlingarna är flera hundra sidor långa, och behandlar mycket komplexa teman. Ofta är de skrivna med ett facktyngt språk och på engelska. Eleverna får ta hjälp av klassiska journalistmetoder – research och intervjuer – för att få bukt med textmassorna. Den viktigaste informationskällan är hemsidan www.forskning.se, där korta summeringar av alla svenska avhandlingar redan finns att tillgå.
Henrik Böckin berättar att en av huvudpoängerna med uppgiften är just att de vetenskapliga texterna inte är anpassade för eleverna. De är tvungna att tillägna sig en ny lässtrategi, ett sätt att angripa det komplext materialet.
– Det handlar om att närma sig högskolevärlden. Eleverna måste kunna förhålla sig till en vetenskaplig artikel, och förklara sina tankar om den för andra så att de förstår.
Skriv i samarbete!
Malin och Ninja skriver en artikel om biosensorer – små kapslar som kan injiceras i patienters armar för att mäta glykosmängden i deras blod. Biosensorerna förutspås kunna bli ”diabetikernas räddning”, men har ännu inte kommit ut på marknaden. Eleverna tycker skrivuppgiften är svår, men därför också givande.
– Det här ger oss ett bättre språk. Det blir inte bara vardagsspråk längre, utan vi kan anpassa oss mer till vad för slags text vi skriver, säger Malin. Hon och Ninja sitter tillsammans vid datorn och arbetar fram texten bit för bit. Malin sköter tangentbordet, men Ninja är minst lika involverad i formuleringarna.
– Det där stycket är inte helt bra, säger Ninja och pekar på skärmen. Det känns som om vi inte riktigt vet vad vi pratar om där.
– Ok, du har rätt, det känns lite osäkert. Men hur ska vi skriva då?
Malin skickar över tangentbordet till Ninja, som börjar på ett nytt stycke. Eleverna på da Vinci är vana vid att skriva tillsammans, och föra en öppen dialog om texterna de producerar. Redan i början av ettan delas de in i grupper där de får diskutera varandras alster. Pedagogerna arbetar mycket med att skapa en tillåtande miljö, där eleverna inte är rädda för att vara ärliga mot varandra i responsen. Det positiva i texterna ska lyftas fram, och det som är mindre bra kommenteras med konstruktiva frågor.
– Responsen ger eleverna en trygghet. De vet att resultatet blir bättre om någon annan får läsa texten också. De lär sig väldigt mycket av varandra, säger svenskläraren Pia Olsson.
Malin och Ninja arbetar ofta och gärna tillsammans. De tycker det är bra att de är samspelta när de ska skriva. Det är annars lätt att bli osäker på vad man vågar säga.
– Man tror att man kommer såra varandra så fort man kommenterar något. Men det gäller bara att acceptera att texten blir bättre i slutänden. Kvalitén blir högre eftersom man har olika synvinklar, säger Malin.
Det finns många myter om den skrivande människan, att han/hon ska vara ett ensamt geni som vänder sig inåt för inspiration och sanningssökande. Det är dock inte den bilden som Henrik vill förmedla till sina elever.
– Det är svårt att se sitt eget skrivande utifrån. Med fler ögon får man fler perspektiv. Jag tycker att den konkurrenssituationen som ibland finns i skolan försvinner helt när man jobbar så här. Eleverna skriver inte för att bli bedömda, utan för att lära sig någonting, säger han.
Fråga forskaren för att förstå
En annan viktig ingrediens i artikelförfattandet är kontakten med de forskarna som skrivit avhandlingarna. Eleverna får själva söka upp författarna för att be om intervjuer och respons på sina texter. Malin och Ninja berättar att det var lite nervöst att skicka iväg artikeln första gången.
– Det är ju ändå hans forskning vi skriver om, som han lagt ner en massa tid på. Men kontakten har varit viktig. Det är en massa detaljer, som förklarar helheten, som vi nog inte kunnat förstå annars, säger Ninja.
Mottagarperspektivet är centralt för pedagogiken på da Vinci. Eleverna ska inte skriva bara för lärarens skull. Istället får de producera ”verkliga” texter som någon utanför skolan måste förhålla sig till.
– Verkligheten blir så att säga elevernas nya text. Jag blir så irriterad ibland när jag läser fysikböcker. Otroligt intressanta, men abstrakta teorier beskrivs på tre rader. De är rationaliserade till obegriplighet. Hur ska eleverna kunna göra den kunskapen till sin? Vårt arbetssätt handlar om att erövra kunskap. Känslan ska vara att det är JAG som har pratat med den här forskaren. Det som står i den här texten har JAG förstått, säger Henrik.
Frida och Alexandra, som skrivit om attosekundernas svårgripbara existens, är stolta över vad de lärt sig under arbetet.
– Vår avhandling var så svår att inte ens lärarna förstod den. Det är roligt att känna att vi har blivit insatta i något som de inte kan allt om redan, säger Alexandra.
Angelica och Caroline träffar idag Göran Sahlén för att göra en intervju om trollsländor. Göran är forskare vid Högskolan i Halmstad och har kommit till da Vinci för att svara på frågor om sina favoritinsekter. Uppbyggnaden av trollsländeäggens skal diskuteras i detalj, och Göran får anstränga sig för att inte bli för fackmannamässig.
– Varför är du så fascinerad av just trollsländor? frågar Caroline.
– Tja, jag har varit intresserad av insekter sen jag var liten. Men det jag ägnar mig mest åt just nu är att studera trollsländor i förhållande till miljön. Till exempel kan man se hur artrikt ett område är genom att leta efter en viss serie trollsländearter på platsen.
Som yrkesforskare har Göran bland annat varit mycket i Namibia, och pratar en del om resorna dit under intervjun. En av de viktigaste poängerna med att eleverna får ta kontakt med riktiga forskare, är att de ska få en mer nyanserad bild av vad yrket innebär. Alla i branschen är nämligen inte galna vetenskapsmän!
– Det finns en nidbild av forskare, att de bara sitter på sina rum och tänker medan det bubblar i en massa rör i bakgrunden. Det är kul att vara med och förändra den bilden. Det här jobbet behöver inte alls vara stelt och tråkigt. Fast kufar är vi väl förstås ändå, många av oss, skrattar Göran.
Caroline säger också efter intervjun att det var kul att se att Göran var ”en helt vanlig person”. Men framför allt är hon och Angelica tacksamma för all hjälp de fått inför skrivandet av sin artikel.
– Det var mycket lättare att förstå Göran när han pratade än när man läste avhandlingen. I och med att han berättade på ett så enkelt sätt blir det lättare för oss att skriva nu. Jag visste ingenting om trollsländor innan, och tänkte nog att det var rätt tråkigt. Men det där med att man kan se hur miljön mår genom att studera dem är väldigt spännande, säger Angelica.
Helhetssyn och samarbete
Da Vinci Naturvetenskap startades 2004 och är en delvis självstyrande enhet på Kattegattgymnasiet. De ämnesövergripande projekten utgör alltså grundstomme för pedagogiken här, liksom blicken ut från skolan, mot omvärlden. Naturvetenskapen genomsyrar förstås undervisningen, men det bredare perspektivet är viktigt. En kemilärare får gärna vara hur intresserad av kemi som helst, men inte bara. Idealet är, vilket avdelningens namn antyder, att vara som Leonardo da Vinci: nyfiken på allt.
– Vi har lyckats få till en stämning som är prestigelös mellan oss. Vi är intresserade av varandras ämnen och samarbetar hela tiden, säger Henrik.
Det är ett faktum att färre och färre elever söker sig till naturvetenskapliga program på gymnasiet, och pedagogerna på da Vinci skyller detta delvis på strukturer i skolvärlden. Det finns väldigt många som är intresserade av NV, men som kanske inte är de klarast lysande stjärnorna i skolan, menar man.
– De eleverna vågar inte söka hit, och det måste vi ändra på, säger Pia.
En tillåtande miljö och ett helhetstänkande är receptet på da Vinci. En av eleverna i NV2an, Per, illustrerar med sin artikel hur ämnena i skolan gärna flyter samman och genererar en kunskapshelhet. I texten presenteras bevis för att vikingarna antagligen navigerade sina båtar med hjälp av kristaller. Tidigare har man trott att de i så fall måste ha varit beroende av klar sikt och ett starkt solljus för att komma på rätt kurs, men avhandlingen bevisar att kristaller fungerar väl även vid dimma eller molnigt väder. Artikeln handlar i huvudsak om kemiska och fysiska fenomen, men kommer snabbt in på biologi när Per börjar berätta om hur havssköldpaddor och bin använder sig av liknande navigationssystem. Och sen bär det vidare, in i litteraturhistorien:
– Solstenarna står omnämnda i många gamla isländska sagor, så det anses troligt att de använde sig av sådana, berättar Per.
Föredrag, frågor och diskussion
Under eftermiddagen får Per chansen att presentera sin artikel för klasskompisarna under ett seminarium. De elever som är klara med sina texter håller korta föredrag för de övriga, och lämnar gott om tid för frågor och diskussion. Myokondrie-DNA:ts inverkan på kriminalteknologin avhandlas, liksom en artikel med titeln En attraktiv partner ger kortare livslängd. Intensiva samtal uppstår, och det märks tydligt att det här är ämnen som eleverna haft tid att studera på djupet.
Frida och Alexandra har ändrat sin rubrik, och är nu färdiga att berätta för de andra om historiens första filmade elektron. De förklarar att bildbeviset på hur denna slits loss från sin atom bara är ett första steg, att man snart hoppas kunna filma elektronen medan den ännu är kvar inuti atomen.
– Vad ska man göra med bilderna sen då? undrar en av de andra eleverna.
– Vad menar du? säger Frida.
– Ja, alltså ska man bara hänga upp dem på väggen, eller är de viktiga på nåt annat sätt?
– De är så klart viktigt för atomforskningen i stort. Om man kan filma elektroner kan man ju också få en större förståelse för hur de rör sig och fungerar.
– Kan man se elektronen? Är den i färg?
– Ja, man ser den, men den är mer som ett ljus.
– Är filmen lång?
– Filmen är lång som en attosekund, ironiserar Alexandra, och klassen skrattar.
Efter föredraget får Frida och Alexandra applåder och respons från seminariepubliken. En av eleverna menar att ämnet var ”hur intressant som helst”, och att det var uppenbart att de var pålästa.
– Det märks tydligt när man är insatt i det man ska prata om. Annars är det lätt att man bara sitter och rabblar en massa saker som man inte förstår själv. De här seminarierna är väldigt bra. När man vet att andra ska ställa frågor måste man förbereda sig väl, säger han.
Pedagogen och rektorn Frank Wedding menar att responsen och samtalen är oerhört starka drivkrafter i elevernas sökande efter kunskap. De känner sig sedda och får credit för det arbete de utfört.
– Våra elever har blivit väldigt målmedvetna. Numera kräver de respons på allt de gör, ibland så mycket att vi inte hinner med, säger Frank.
Att det dialogiska klassrummet har stora fördelar framför det monologiska är han och de andra övertygade om. Elevernas tankar och röster hamnar i centrum, vilket ger en stark självkänsla och tro på den egna utvecklingen. Detta främjar inte bara ämneskunskapen, vad det verkar, utan också språket.
– Förut hade vi många särskilda övningar inför det nationella provet i svenska. Nu är jag inte ett dugg orolig längre. Våra elever har verkligen lyckats erövra genreskrivandet, och de flesta klarar av provet utan några som helst problem nu, säger Henrik.
Artikelförfattaren Nils Sundberg är mediautbildad på Alströmergymnasiet i Alingsås, bor i Göteborg, arbetar som musiker, frilansfotograf och skribent.
E-post: nils@hjartatsorkester.se
Birgitta Svensson arbetar vid Högskolan i Halmstad som universitetslektor i svenska och läs- och skrivutveckling.
E-post: Birgitta.Svensson@hh.se
Fördjupningstext från Birgitta Svensson