En händelse jag vill berätta

Vi hade jobbat med muntligt berättande i undervisningen i fyra år när vi hoppade på ett projekt med Digital Storytelling. Jag och mina elever i åttan arbetade under några veckor på hösten 2005 med att skapa digitala historier. Vid det laget var mina elever redan goda berättare och kände igen strukturer för muntliga berättelser. De var vana att hitta höjdpunkter, poänger och att använda planteringar, alltså något som kommer tillbaks senare i berättelsen och får en förklaring.

Förutsättningar
Sandeklevsskolan ligger i Bergsjön, en förort belägen nordost om Göteborg. 80 % av eleverna har invandrarbakgrund. Jag arbetade med en åttondeklass på 24 elever och använde av praktiska skäl svenska- och ibland SO-timmar till arbetet. Någon gång använde vi även andra lärares lektioner. Varför ska man använda muntligt berättande?
Kommer du ihåg någon som berättade för dig när du var liten? Var det mormor som berättade om grannar eller var det farfar som berättade om förr i tiden? Minns du en kamrat som gillade att berätta historier? Kommer du ihåg en lärare som plötsligt berättade något och hur lugnet, koncentrationen, ja lyssnandet, lade sig över klassen? 

Berättelser har sedan urminnes tider hållit ihop människor, skapat sammanhang och försökt förklara saker som händer. Det finns en struktur som gömmer sig i berättelser som gör att vi vill lyssna på en berättelse till skillnad från på en rapportering. Rapporteringen lockar oss inte på samma sätt till att lyssna. Berättelsen innehåller alltid en händelse. Ingen berättelse utan händelse. Berättelsen skapar sedan en poäng eller mening.

På Sandeklevsskolan arbetade vi i ett berättarprojekt i tre år under ledning av berättaren Ulf Ärnström med medel från storstadssatsningen för språkutveckling och därefter har vi fortsatt med att använda berättande i undervisningen. Jag kan inte längre tänka mig undervisningen utan berättande eftersom jag anser att muntligt berättande är ett universalverktyg. Vi har upptäckt flera poänger och några av dem vill jag dela med mig av.

Man gör flera saker samtidigt! Man jobbar med gruppen och språket samtidigt som man sysslar med lärande.
1. Att jobba med gruppen. Elever berättar för varandra. Alla får en röst, en plats i klassen. Man övar på att lyssna på varandra. Man skapar gemenskap och förutsättningar för en respektfull attityd gentemot varandra. Man får gemensamma berättelser, en bank av berättelser i klassen.
2. Att jobba med språket. Att göra sin röst hörd är väldigt viktigt för språkutvecklingen. När man använder språket i form av berättelser är det lättare att minnas och man får draghjälp av poängen med det man ska berätta. Alla vill höra hur det går i en berättelse så man får väldigt inspirerande lyssnare.

3. Att jobba med inlärning. Berättelser tränar minnet, ger motivation och skapar mening åt det man ska lära sig. Berättelser väcker frågor. Ta vara på frågorna  som lärare och du har en bra bas att jobba vidare med. Vi jobbar efter en modell med berättelsen – frågor –kunskapande – kommunikation. 

Kom igång med berättande i klassrummet!
en för att komma igång måste man inse att man kan berätta själv. Det är det som är hemligheten. Vi lärare måste ta tillbaks ordet. Så låt oss se vad man kan göra med muntligt berättande i undervisningen.

Marinering och workshop
Vi har jobbat enligt Ulf Ärnströms modell för berättarverkstad som innebär att läraren berättar, berättar och berättar - folksagor, sägner, myter eller skrönor. På det viset så går mönster och former in hos eleverna. Så småningom ska eleverna återberätta en historia, inte alltför lång. Så här har vi gjort:

1. Läraren berättar själv först.
2. Eleverna sätts i grupper om tre och läraren talar om vem som ska börja återberätta historien. Lägg märke till hur lätt det går! En bra berättelse är lätt att minnas.
3. När det gått på sin höjd en minut säger man BYT och då fortsätter nästa person i gruppen där den första var i berättelsen.
4. Efter en stund ropar man BYT igen tills alla elever berättat två gånger var eller tills dess att berättelsen är i mål.  

Bildserier, kartor eller skellett 
När man muntligt återberättat en historia så kan eleverna göra en bildserie av berättelsen, åtta serierutor på ett A4-papper. Börja med sista rutan. Hur slutar berättelsen? Skriv slutet och lär er det utantill! Därefter gör ni resten av berättelsen som en tecknad serie. Betona att det ska vara som ett stöd för minnet när eleverna ska berätta den och inte en fint tecknad serie. Använd högst ett par minuter till varje ruta. Gör det gemensamt första gångerna. Prata om vad ni ska teckna i varje ruta. Välj ut en eller flera höjdpunkter. Inte så sällan så kommer höjdpunkterna närmare slutet. Sätt ett kryss i rutan med höjdpunkten och berätta den med mer detaljer. Vi brukar säga att vi ser berättelsen som en film inuti huvudet och när vi kommer till höjdpunkten så spelar vi filmen i slow-motion. Eleverna övar sedan på att återge berättelsen genom att titta på bildserien. Så småningom berättar de berättelsen utan bildserie.

Det finns ingen som helst mening med att låta eleverna berätta inför hela klassen. Arbeta i smågrupper där berättelsen kommer i centrum och inte framträdandet. Poängen är att så många som möjligt ska berätta.

Man kan också tänka sig att man använder andra former för att minnas sin berättelse som till exempel att rita en karta över platsen där berättelsen utspelar sig eller skriver stolpar som blir ett skellett att hänga upp berättelsen på.  

Improvisation
Använd er av bilder för att komma igång. Vi har använt en kortlek med sagobilder som heter Sagolek. Man kan använda fotografier, bilder från nätet eller från tidningar. I vårt fall så drog eleverna tre till sex kort och fick sedan titta på dem en kort stund. Därefter satt de i grupper om tre till fyra elever och berättade historier utifrån korten för varandra. Övningen är opretentiös eftersom ingen har hunnit förbereda sig och väcker ofta mycket skratt och ger upphov till en och annan fantastisk historia. Övningen går att göra med förskolebarn, vuxna och allt däremellan. Man kan också låta eleverna säga till exempel tre ord som någon ska väva in i en påhittad berättelse. 

Berätta minnen
Vi har tränat på att berätta olika minnen för varandra. ”Mitt allra bästa minne” är ett exempel. Vi har inte låtit eleverna berätta i största allmänhet utan tränat på att göra det i en form som Ulf Ärnström utformat, i form av en haj.  

1. Fundera ut något som ska hugga tag i den som lyssnar. (Tänderna)
2. Välj ut en höjdpunkt. Överraskningen/Händelsen/Vändningen. Här ska du visualisera och se berättelsen som i slowmotion. (Hajfenan) 
3. Meningen, poängen med hela berättelsen. ”Därför brukar jag nu för tiden…”(Snärten från stjärtfenan)

Kom igång med digitalt berättande!
Så vad hände nu egentligen? När jag och mina elever höll på med digitala berättelser upptäckte jag att långt ifrån alla blev berättelser. Flera elever gjorde poetiska betraktelser och några gjorde retoriska inlägg. Vi blev på det klara med att det finns likheter mellan muntliga berättelser och digitala historier men också att det finns många avgörande skillnader.

Muntliga berättelser är ursprungligen traderade skrönor, sägner och sagor som slipats genom att de berättats från person till person. Alla följer mer eller mindre samma mall, en speciell form för berättande. Berättelserna finns där innan berättaren. Det muntliga berättandet måste ha lyssnare och samspelet, kommunikationen är det viktigaste. Muntliga berättelser kräver inga och ska inte ha några bilder. Berättaren visualiserar med ord. Muntligt berättande skapar ett rum här och nu dit lyssnaren är inbjuden.

Det digitala berättandet är personligt och det skapas och görs färdigt som en film eller en sång. Det behöver inte alltid vara en berättelse utan kan lika gärna vara retoriska inlägg, lyrik eller lek med ord. Lyssnaren eller åskådaren är inte delaktig direkt som i en muntlig berättelse utan mer som på teater och film där allt är klart för uppvisning. Digitala historier använder bilder och ljud tillsammans med röst och skapar helt andra förutsättningar och möjligheter. Vad berättar en bild? Bild och ord ihop - vad skapar det?

 

A Manus
Redan tidigt i arbetet med manuset så visade det sig att berättarstrukturerna var till hjälp för många. De fokuserade på en händelse och vävde en berättelse kring den med en tydlig början, ett budskap och en plantering. Men snart övergav några den modellen. Varför? Jag tror att eleverna visste att de skulle skapa något med bilder och musik. De ville berätta något viktigt och personligt och det var viktigare och lättare än att berätta en historia.  

Så här jobbade vi.

1. Prova din berättelse muntligt!
   Muntligt berättande är, skulle jag vilja säga, den ursprungliga formen av berättande. Fungerar en historia muntligt så finns det alla förutsättningar att den fungerar i en annan form också som till exempel film eller teater.
2. Vad vill du säga med din berättelse?
   Vilken är din poäng? Har du något budskap? Kolla med kompisar vilket budskap de uppfattar? Vad kan du göra för att göra det tydligare?
3. Har du en intressant början och använder du plantering?
   Vill man fortsätta lyssna? Tänk gärna på att använda en ”plantering”. Något mer eller mindre betydelsefullt som finns med i början och som återkommer senare. Gärna i höjdpunkten eller slutet.
4. Vilken är höjdpunkten?
   Fundera på om din historia är en berättelse och i så fall vilken är höjdpunkten. Jobba med den som navet och väv historien runt händelsen. Vill man förenkla så ta med händelsen någonstans i den senare tredjedelen av din digitala historia.

B Bilderna
Vi lade ner ganska mycket tid på manuset men så här i efterhand skulle vi nog disponerat mer tid till att ta fram bilder. Det tog nämligen längre tid än beräknat och berodde på flera saker. För det första så var min klass egentligen ganska vana vid att skapa berättelser och återberätta dem muntligt med plantering, höjdpunkt och budskap. Däremot var de ovana att jobba med bilder till berättelser. De flesta ville ta bilder själva med digitalkamera. Även detta ett bevis för att digitala historier oftast blir ett mer personligt berättande med berättaren eller hennes närmaste i centrum. Det mest intressanta var att eleverna var så noga med bildvalet. De kunde ta om samma bilder flera gånger innan de var nöjda och de kom med kameran full med bilder och skulle välja ut en eller två.

Några fejkade bilder. De berättade om en klasskamrat som slutat och hade bilder på en elev som gick i klassen nu av praktiska skäl. Men hon blev inte nöjd och skannade in bilder istället på den riktiga klasskamraten.

Tänk om man börjat med bilderna och inte manuset. Det hade varit lättare men manuset hade kanske inte blivit så bra i all fall. Frågan är vad som är viktigast? När man jobbar med bilder krävs det tid, flera kameror och datorer.

C Musiken
Eleverna var mer säkra på vad de ville ha för musik. De hade med sig musik hemifrån eller så hittade de musiken på Multimediabyrån. Det gick ganska snabbt och blev träffsäkert. Här hade eleverna en fingertoppskänsla för vilken musik som passade.  

D Redigering
Redigeringsarbetet är ju det egentliga finliret som skulle kunna ta oändlig tid. Vissa elever funderade mycket hemma och kom till skolan och ändrade flera gånger. Andra bara slog ihop bilderna i en speciell ordning. De lärde sig snabbt och det var oerhört lärorikt för de elever som fullföljde och gjorde klart sin historia. Vi hade lite för lite tid till det här momentet och för få datorer.  

Varför ska man använda digital storytelling?
Alla människor har en inneboende längtan att få berätta sin historia. Man kan träna på och lära sig att berätta muntligt som vi har gjort på Sandeklevsskolan. Det stärker elevernas självförtroende och de lär sig berättarstrukturer som de kan använda i skrivande och annat berättande. Men det visar sig att digitala historier med hjälp av bilder och musik också lockar fram det personliga och privata berättandet. Det som är så viktigt för många.

En muntlig berättelse skapar ett rum, ett osynligt rum man bjuds in i som lyssnare. Men en digital historia skapar en känsla, en fullt synlig och hörbar känsla. Muntligt berättande skapar bilder inuti huvudet på lyssnaren. De bilderna kan man som berättare inte riktigt påverka men med en digital historia använder man bilder medvetet för att skapa en känsla. Det är viktigt att få uttrycka sina känslor.

Dessutom är det väldigt viktigt för barn och ungdomar att få arbeta kreativt med bilder och musik eftersom så mycket kretsar kring bilder och musik för barn och ungdomar i vår tid. Att kunna hantera, analysera och använda det själv är väldigt viktigt.

Arbetsmodellen med de sju stegen i Digital Storytelling är överskådligt och lätt hanterbart i skolan om man har den nödvändiga tekniska utrustningen.

Till sist vill jag säga att muntligt berättande med dess alla fördelar kompletteras perfekt med digitalt berättande.

Läs gärna Nils Sundbergs reportage Från muntligt till digitalt från Olas klassrum.

Kontaktinfromation: Ola Henricsson
Sandeklevsskolan, Göteborg
E-post: ola.henricsson@gbgsd.se