Hundar som rånar banker, fåglar som kör racerbil, nallar på besök i yttre rymden. Det är gosedjuren som får stå för de vådliga stunt-tricken när eleverna i Trosa gör stora filmer i litet format.
Filmprojektet På Minuten har kommit in i sin slutfas i Trosa kommun. I ett grupprum på Skärlagskolan hjälper Per Hillblom från Film i Sörmland en grupp elever att göra slutredigeringen av sin digitala berättelse. Repliker ska läggas på, musik och ljudeffekter bestämmas. Berättelsen handlar om en kramnalle som förirrat sig genom skogen till ett mörkt och skräckinjagande hus. Den bär den enkla men passande titeln ”Vilse”.
- Kan vi inte viska "vilse" allihop i början, föreslår en av killarna, som ett intro.
Viskningen blir ganska stark, mera som en väsning, men den illustrerar väl, tillsammans med en grön, spretig text, att det är något läskigt på gång.
Per spelar direkt upp ljudet och bilden ihop.
- Åh, det blir ju värsta bra! Det var en grym idé, är alla överens om.
Efter en stund kommer kreativiteten in i en verkligt intensiv fas. Luften i rummet blir tät av vidlyftiga förslag, och av minst lika yviga skratt. Per håller sig dock lugn.
- Det är kul. Många elever har extremt mycket idéer. De har en massa tankar om hur deras film ska bli, men de vet inte alls hur man ska gå till väga för att nå dit. Det är därför jag är här, berättar han. För att ge dem en liten introduktion och hälpa dem att förverkliga sina idéer.
På Minuten är ett filmpedagogiskt projekt som är initierat av Film i Sörmland. Det riktar sig till de yngsta barnen i grundskolan, från klass 0-3. Ibland har det fallit sig så att vissa elever bara gått i skolan i några veckor när de fått göra sin allra första film. Bland annat på grund av detta har man valt att hålla formatet kort och döpa projektet till På Minuten.
- Jag tror överhuvudtaget att det är bra att inte ge sig in i för stora projekt när man arbetar med film i skolan, menar Per. I alla fall inte i början. Det måste vara hanterligt och genomförbart.
På Minuten-produktionerna följer vissa ramar. De färdiga filmerna ska vara runt 60 sekunder, innehålla sex stillbilder, en rörlig bild och en avslutande presentation av regissörerna. Varje grupp har från början fått en redan färdig bild att inspireras av och bygga upp sin berättelse kring och den idébilden ska också finnas med i filmen. Motiven på idébilderna har varit gosedjur, som placerats ut i olika fantasieggande situationer: en ko med ett paraply, en nalle som tittar i ett teleskop, en fågel med stora förband. Att använda mjuka kramdjur istället för elever i rollerna har varit ett sätt att förenkla produktionen.
- Djuren är lätta att placera ut i olika miljöer och man slipper en massa arbete med kostymer och smink och skådespelarnas nervositet, berättar Per.
På Minuten är ett av Film i Sörmlands fyra basprojekt som ”vandrar" runt mellan kommunerna i länet. Trosa är den näst sista kommunen av nio, och efter höstterminen, då På Minuten genomförs i Eskilstuna, så har alltså projektet till slut förts i hamn. Under de senaste åren har över 1100 elever och 81 lärare från 33 skolor deltagit. Det har med andra ord producerats en hel del filmer, närmare 300 st. Inte särskilt långa och avancerade kanske, men det är inte heller Film i Sörmlands mål.
- Liksom alla våra basprojekt handlar På Minuten om att ge pedagogerna och eleverna en metod för hur de kan arbeta med film i skolan, berättar Per. Vi vill visa att det finns enkla sätt att komma igång.
De filmverkstäder som man erbjuder eleverna är uppdelade i tre steg. Med detta vill man påvisa att en bra film inte kan göras genom att man bara ”lånar kameran och går ut och filmar lite”. En stor del av produktionen sker i huvudet och på papper.
- För mig är nästan manusförfattandet det viktigaste med de här filmerna, berättar Per. Det får inte bli ett tekniskt projekt. Det är viktigt att visa att berättelsen är själva grunden för produktionen och att denna inte kan existera utan idéer och manus.
Under det första 80-minuterspasset som Per har med eleverna så pratar han just om uppbyggnaden av en film och om vikten av förarbetet.
- Grunden för all film är att ha något att berätta, säger Per.
För att komma igång med berättandet i klassen utgår han från en given stillbild.
- Det är bra att ha något att utgå ifrån. Det ger struktur och fokus för kreativiteten, menar han.
Per låter eleverna bli något som han valt att kalla för "Bilddetektiver". Först får de i uppdrag att beskriva exakt vad det är de ser på bilden, till exempel en vacker blomma som någon precis håller på att rycka upp med rötterna. Sedan får alla plocka fram sina Sherlock Holmes-förstoringsglas och utnyttja sina vassaste intellekt för att hitta spår som kan antyda vad bilden är tagen i för sammanhang. Varför plockar någon blomman? Är det en kär tonåring eller en rabattmarodör? Efter ett tag växer en rad unika tolkningar och berättelser fram.
- Det är väldigt intressant att se hur så många olika historier kan ta form ur en och samma idébild, säger Per. Det här är dels ett sätt att komma igång med berättandet, men det är också en introduktion i bildanalys. Jag vill visa barnen att film handlar om att kommunicera och att man berättar olika saker för betraktaren beroende på hur man väljer att fotografera och presentera sin berättelse.
Under den första inspirationslektionen får grupperna sedan var sin idébild av Per och med utgångspunkt i den påbörjas manusarbetet. Ungefär två veckor senare kommer han tillbaka till klassen för att stötta grupperna när de själva fotograferar och filmar. Så till dess måste alla manus vara färdiga. Dessa gör eleverna klara under lektionstid tillsammans med sin lärare.
Elin berättar hur hon och hennes grupp fick en bild på en mjuk pippi med stora tryckförband.
- Det första vi tänkte på var fågelinfluensan, skrattar hon. Men sen kom vi fram till att den nog råkat ut för en bilolycka.
På Minuten ger alltså, trots sin något styrda form, stor frihet för fantasi. I sin grund utgår projektet mycket från de pedagogiska idéerna för Digital Storytelling. De sammanklippta bilderna ska i slutändan få liv av pålagda speakerröster, ljudeffekter och musik. I Digital Stoytelling ska ju dock berättelserna vara personliga, behandla någonting som huvudpersonen själv har upplevt eller känner. Här är berättelserna helt fiktiva.
- Det är jättebra med personliga berättelser, men det är ingenting som vi skulle kunna genomföra på det här sättet. Det skulle ta alldeles för lång tid om alla gjorde var sin film, berättar Per. Vi måste kunna jobba i grupp.
Under den sista dagen som Per är på besök, som alltså är idag på Skärlagskolan, är det dags för det minst lika viktiga efterarbetet. Ljuden ska spelas in och fogas samman med bilderna till en helhet, en färdig produktion. Per sitter i ett avsides rum och arbetar med redigeringen tillsammans med en grupp i taget.I just denna slutfas tar Per ett extra stort ansvar på skolorna. Han har själv med sig väl fungerande redigeringsutrustning och sköter den rent tekniskt, men naturligtvis är det eleverna själva som bestämmer hur filmen ska se ut.
Per ser det som en nackdel att det är han som redigerar, men menar att det är nödvändigt för att hinna med projektet med sådan bredd och inom uppsatt tidsram.
- Det är en fråga om tid och resurser, säger han. Självklart är det lite synd att inte eleverna gör all redigering på egen hand, men jag tror ändå att de får en klar uppfattning om hur det går till när man sätter ihop en film. Jag tror också att man börjar förstå att film är en kontruktion, något som någon skapat, och inte sanningen.
En av grupperna på Skärlagskolan har inte nöjt sig med att bara ha gosedjur med i filmen. De har skrivit in sig själva som skådespelare. De spelar ett gäng som åker med sin nalle ut i rymden och träffar rymdmonstret Nanokaja, som glatt bjuder astronauterna på månost. Fotona på Nanokaja är tagna vid whiteboard-tavlan i klassrummet, en miljö som kanske inte direkt ger ett intryck av evighet. Per frågar eleverna om de tror att man kan göra något för att förstärka känslan av att man befinner sig i rymden.
- Kan vi inte lägga på nån sån där synthmusik, förslår en av eleverna. Sån som de har i Star Wars.
Per gör detta och plötsligt verkar whiteboarden lysas upp som av ljuset från någon passerande meteorit. I alla fall känns det så. Mer verkligt och stämningsfullt.
- Den största insikten om vad film är tror jag man får genom att skapa den själv, säger Per. I skolan får vi ju lära oss göra så mycket annat: svarva skålar, spela in musik och så. Att få skapa film är dock fortfarande ganska ovanligt. Det är synd eftersom det är en så populär och viktig uttrycksform idag.
Framåt slutet av dagen blir det lite stressigt, trots att Per är van vid det något tidspressade upplägget. Han och eleverna är tvungna att lägga i en extra växel och den sista produktionen görs under hög intensitet. Till slut blir filmen i sig väldigt bra, men Per är ändå inte riktigt nöjd.
- När det är bråttom är det lätt att jag styr alldeles för mycket. Det är viktigt att eleverna känner att det är deras film, säger han.
Per menar också att den här typen av stress inte alls behöver finnas när en skola arbetar på egen hand med praktiskt filmskapande.
- Har man lite mer tid kan eleverna sköta även redigeringen på egen hand, det är jag övertygad om.
Utanför klassrummet står en annan grupp, som redan är klara för dagen, och väntar på Per. De vill se sin film igen innan de går hem. De är väldigt nöjda, berättar de, men lite nervösa inför filmfestivalen följande onsdag.
- Undrar vad de andra kommer tycka, säger Elin. Jag kommer inte våga kolla när det är vår film.
- De kommer tycka den är jättebra. Det är den ju, kontrar Ronja. Jag ska titta hela tiden.
Kontaktinformation: Per Hillblom
Film i Sörmland
E-post: per.hillblom@dll.se