David Beckham har inte längre något huvud! Det engelska fotbollslandslagets store härförare ligger utslagen på planen, däckad av en hård projektil från en av motspelarna. Platsen mellan hans båda axlar är tom. Det tidigare Beckhamska huvudet rullar sakta, men obevekligt som en boll, ut ur sceneriet och ner för en klassrumsbänk i Västra skolan. Någon sympati kan dock inte den stackars mannen räkna med. Motspelarna garvar rått.
- Ha, ha. Du är huvudlös!

Klassen här har fått i uppgift att, på en dag, spela in och redigera korta leranimationer på temat Europa. Eleverna jobbar i grupp och har alla fått välja ett land som de ska skildra på ett typsikt sätt. I England är det tydligen fotbollen som anger tonen. Det är som om killarna i den här gruppen hade format sina figurer ur själva leran från ett typiskt, regnvått Wembley Stadium. Gubbarna känns organiska och levande. De kan liksom inte stå stilla när de ska ge uttryck för sin skadeglädje. Ryckigt böjer de överkroppen fram och tillbaka, så som man brukar göra när man skrattar riktigt, riktigt innerligt.
- Ha, ha. Du är huvudlös, mässar de återigen.

Det är överlag mycket slapstick-humor i de olika filmer som är under produktion i klassen. Folk faller handlöst från hög höjd, blir jagade av hungriga journalister och omkullslagna av frustrerade tjurar. Det verkar som om det korta formatet, mellan 15 och 20 sekunder, främjar intensiv humor framför tyngre dramatik.

Lulu Kosonen är lärare på Västra skolan och har idag ”tagit över” den här femteklassen för att eleverna ska få prova på leranimationskonsten. När hon själv fick göra det för första gången så kände hon direkt att hon hade hittat rätt.
- Lera är ett underbart material. Det finns liksom inga begränsningar för det, varken för hur karaktärerna ska se ut eller för vad de ska göra, menar hon.
Lulu såg direkt möjligheterna för sina elever att kunna förflytta sina berättelser i tid och miljöer, utan krånglig kostymtillverkning och stora scenerier.
- Den första bilden jag såg framför mig var av en vikingabåt. Att göra en film med livepersoner på en sådan skulle vara enormt tidskrävande. I lera går det lika snabbt att skapa en vikingabåt som något annat. Det gör att berättelserna och fantasin kan flöda!

Och fantasin i den här femteklassen är det sannerligen inget fel på. En av grupperna har gjort en minst sagt fri tolkning av sitt tema Italien; i detta oreganodoftande land befinner sig nämligen plötsligt en pingvin på semester. Filmen utspelar sig när denne ska försöka flyga hem igen, i ett fåfängt försök att härma sina vingprydda kusiner. Fallet från en klippa blir brutalt och resulterar så klart i en stor pöl med blod.

En av eleverna sköter figurernas framfart med hjälp av händerna och osynliga linor. En annan sköter musen och klickar fram stillbilderna, via webkameran in i datorn. Ibland går det bra att ta många bilder under en och samma animationsrörelse. Som när en av de förfördelade fåglarna med vingar/lina ska lätta rakt ut ur kamerans blickfång.

- Ta många bilder här så att det inte ser ut som om den flyger så fort, säger någon. Klick, klick, klick, klick. När det sedan är pingvinens tur krävs en långsammare process. Fallet måste se verkligt ut, blodpölen utvidgande måste ske manuellt, steg för steg, genom att man lägger till lera. Bilderna tas nu en och en. Den senaste bilden som tagits ligger hela tiden kvar som bakgrund i programmet, och en rörlig bild över hur scenen ser ut just nu bildar en genomskinlig ”spökbild” framför den. På så sätt kan man hela tiden följa övergången från den föregående bilden till den kommande.

Den digitala tekniken har på det hela taget underlättat animationsprocessen något oerhört. Tecknarna till de världskända filmerna om Wallace & Gromit skrev för ett antal år sedan en handbok i animation. Där provade de på den digitala  tekniken och var saliga i överkant. De beskrev vilken lyx det var att kunna se varje bildruta för sig, att när som helst kunna titta på sitt resultat på ett enkelt sätt, att kunna spola, radera och ta om.
”Men tyvärr är det bara en dröm för er där hemma”, skrev författarna då, och menade med det att tekniken var alltför dyr att använda. Nu har dock tiderna förändrats. Att skapa animerad film har blivit en tämligen överkomlig process, så lätthanterlig att det kan pågå fyra produktioner i ett och samma klassrum, samtidigt. Lulu Kosonen är dock alltjämt lite stressad när hon är tvungen att sköta tekniken själv.
- Ja, jag blir lite nervös över att det inte ska funka. Men jag inser mer och mer att jag inte behöver vara expert på allt vi gör här. Jag behöver inte låtsas att jag är bäst på allt. Vi lär oss här tillsammans, säger hon.

De filmer som tillverkas på Västra skolan idag är en förlängning av ett projekt kallat Kartongfilm. Detta lanserades i Katrineholms kommun under våren -06. Kartongfilm är ett av de fyra basprojekten i Film i Sörmlands breda, länsomfattande satsning på filmpedagogik i skolan. Det ”vandrar” runt mellan kommunerna där och pågår på varje plats under en termin i taget. Idén med Kartongfilm är att eleverna själva, med hjälp av webbkamera, dator och uppfinningsrikedom ska få chansen att göra egna animerade filmer i litet format. Huvudkaraktärerna i berättelserna är gjorda i lera, föränderliga figurer som tvingas spela sina roller i en starkt avgränsad studio: hörnet av en kartong. För att dekorera sceneriet har man införskaffat gamla tapetprover, tyg, ståltråd och annat hantverksmaterial. Att hålla nere storleken på själva scenen är ett av huvudmålen för projektet.
- Att göra film kräver ofta så mycket utrymme, berättar Gunnel Nelzén på Film i Sörmland. De olika grupperna måste hålla till i olika lokaler och det kan vara svårt som pedagog att ha översikt. Vi ville prova om det gick att få in flera filmproduktioner i ett och samma klassrum. Och det gör det, i alla fall på Västra skolan. Under ljudläggningen av filmerna krävs i och för sig att man också tar hjälp av det lilla grupprummet här, för att uppnå en tillfredsställande tystnad, men större delen av produktionerna pågår, så att säga, mellan samma fyra väggar.

”Den huvudlösa David Beckham”, och de andra filmidéerna som förverkligas under denna dag, är alltså en förlängning av Kartongfilmsprojektet, och sker utan Film i Sörmlands inblandning. Det är skolan själv som tagit initiativet.
- Det var några kollegor som berättade att deras elever också ville göra leranimationer. De frågade om inte vi kunde byta klasser under några dagar, så att alla fick prova på, berättar Lulu Kosonen.
Så det gjorde de. Lulu var nämligen den enda pedagogen på skolan som deltog i Kartongfilmsprojektet när detta pågick i Katrineholm. Gunnel Nelzén är mycket nöjd när hon berättar om det. Denna typ av kunskapsspridning inom kommunerna är precis vad hon hoppas att hennes verksamheten ska leda till.
- Lulu är en bra förebild. Vi på Film i Sörmland jobbar ju så brett. Vi kan bara så ett frö, inte driva verksamheten framåt, säger hon. Det är skönt att upptäcka att våra tankar och idéer förs vidare.

En förutsättning för Lulus fortsatta arbete med animationerna har också varit att Katrineholm är en av de kommuner i Sörmland som har en heltidsanställd mediepedagog, Martin Lindgren. Martin har stor kompetens och tillgång till fem bärbara datorer som kan bokas direkt av lärarna. Idag har han dem med sig till Västra skolan och hjälper till lite varstans för att få det hela att flyta på så smärtfritt som möjligt.
- Det är kul. Film i Sörmlands breda satsning har verkligen haft genomslag här, berättar han. Det finns ett enormt intresse nu. Datorerna är redan uppbokade till långt fram i höst.

Kontaktinformation: Per Hillblom
Film i Sörmland 
E-post: per.hillblom@dll.se

Kontaktinformation: Gunnel Nelzén
Film i Sörmland
E-post: Gunnel.Nelzen@dll.se





Artikelförfattaren Nils Sundberg är mediautbildad på Alströmergymnasiet i Alingsås, bor i Göteborg, arbetar som musiker, frilansfotograf och skribent.
E-post: nils@hjartatsorkester.se