Berätta med rörliga bilder! Här hjälper medielärarna Claes och Ing-Christine lärare och elever att tillsammans skapa och berätta i klassrummet. Språket är filmens eget, arbetsredskapet är videon, och publiken kan du nå överallt. Välkommen in, läs, hör, se, reflektera! 

Berättande
Varje dag möter vi berättelser. Varje skoldag är fylld med berättelser om universum, andra länder, historia, fysik och så vidare. Varje dag möter vi berättelser i tidningar, böcker och datorer - och på film, TV och video. Rörliga bilder och ljud är bra på att berätta! Skolarbetet går redan mycket ut på att hantera språk, på att läsa och skriva ord. Med undersökande arbetssätt och IT i skolan, måste man behärska fler språk - läsa och förstå både text, bild och ljud. För att själv berätta för andra vad man undersökt, måste man också kunna uttrycka sig själv med både ord, bilder, ljud och rörliga bilder.

Varför film?
Alla människor tycker om berättelser på film, TV och video. Det finns inget medium som engagerar så många av våra sinnen: Blicken sugs till rörelserna på duken eller skärmen, vi spetsar öronen för att uppfatta ord, musik och andra ljud, och våra tankar och fantasi sätts i rörelse. Ännu mer engagerande är det att själv få berätta med bilder, ljud, ord och rörelse! Det kan vara krångligt, oberäkneligt, tidsödande, jobbigt men, som Askungen säger, alldeles underbart, att till slut få visa sin färdiga film, hur kort den än blev. Om man själv en gång fått chansen att göra film, är det starkaste minnet för resten av livet skaparlusten och samarbetet med kamraterna och lärarna i klassen.

Vad kan man lära sig här?
Här får du tips och råd om hur hela klassen kan samarbeta och skapa med rörliga bilder och ljud. Du får följa en skolklass som gör en egen film om mystiska händelser på Bohus fästning i Kungälv. De har arbetat med film i ett år och delat upp arbetet i små grupper. Alla har råkat ut för några typiska problem och utmaningar man stöter på, när man gör en egen film.

Film, TV och video är nycklar!
Till en film- eller videoproduktion behövs det idékläckare och skribenter till manuset, tecknare till storyboardet, fotografer, elektriker, ljussättare, skådespelare, snickare, sminkörer och dekoratörer till inspelningen och så vidare. Av professionell filmproduktion kan skolan lära sig mycket om samarbete, skapande arbete i grupp och personlighetsutveckling! Ett veckolångt videoprojekt i skolan utnyttjar inte filmens attraktionskraft. Det är dess kreativa process som kan ge en stor pedagogisk vinst. Den kan bli nyckeln till ett långsiktigt skapande arbetssätt, med ord, bilder och ljud som arbetsredskap.   
 
Läsa, uppleva, tolka, förstå
Det är i allra högsta grad språkutbildning klassen håller på med, när den arbetar med film! De flesta kan läsa film och uppleva handlingen, men för att tolka budskap och förstå nyanser och avsikter behövs träning! Vad gör vi för att träna oss till bättre läsare? Jo, vi skriver! På samma sätt växer det passiva filmspråket till ett rikt, nyanserat och aktivt språk när klassen får skapa egna filmuttryck.

Filmspråk
När man berättar något, bestämmer man först vem som är mottagaren, som man ska visa filmen för. Då tar man arbetet på stort allvar, känner sig motiverad och uppmuntrar varandra till insatser för den berättelse man skapar tillsammans. Klassen arbetar i smågrupper som turas om med att filma. Det man skapar är korta, tydliga övningar och, om det vill sig, ett stort, härligt filmprojekt. Filmarbetet innehåller lika mycket analys och reflektion som eget skapande arbete.   

Vad ska filmen handla om?
Film och TV är inte bara Spielberg och Aschberg, om nu någon trodde det. Berätta om dig själv i stället; du är inte bara bra på det, du är till och med världsmästare i ämnet! Berätta om klassen, skolan, platsen där du bor! Berätta om maten ni äter och sjön ni badar i! Berätta hellre om vardagen än om festen! Välj hellre att berätta om det lilla än det stora, för det är då andra känner igen sig själva. Formen kan man variera i det oändliga: Nyhetsinslag, underhållning, novellfilm, dokumentär, reklamfilm. Välj det som klassen tycker är roligast!

Film- och TV-prat
I grupper av olika storlek går det bra att prata om film, TV och video. En bra utgångspunkt, både för form och innehåll, är de språkliga uttrycken. Varför har man valt så korta, snabba klipp? Varför har man valt just den skådespelaren i den rollen? Hur fick vi veta att det var just han som gick ut sen? Vad var det i bilderna och ljuden som fick det att kännas så trist? Exakt var blev det spännande? Vad är det vi inte får se här? Genom att spola videon fram och tillbaka och frysa bilden kan man upptäcka otroligt mycket av filmmakarens hemligheter - och få en inkörsport till samtal om innehåll, mål och medel för film- och ljudberättandet. Kom ihåg: kör aldrig fast i begreppen bra - dåligt! Även en såpopera har något att lära ut, och de flesta TV-tittare ser på dem ofta.

Veckoövningen
Låt eleverna turas om att en viss dag i veckan göra en videoövning! 4-5 elever får några timmar på sig att sätta ihop max tre minuter videoberättelse. Det blir material för en stunds samtal i klassen om deras berättelse. Vad vill de säga? Vad kan man se att de lärt sig av filmpraten? Vad blev riktigt bra? Blev något tokigt?

Med ett rullande schema för veckoövningar hinner varje grupp göra tre till fyra små berättelser under ett läsår. Dessa 15 - 20 videoövningar under ett år ser klassen på och diskuterar. Dessutom ser man under året ett antal filmer och TV-program, där man lär sig hur proffsen berättar med bilder. Om det blir mycket zoom och förvirring i de första övningarna kan man vara säker på att det blir engagerad bildanalys i klassrummet mycket snart.

Varför inte skicka filmerna till en "kompisklass" som också håller på och lär sig film? Kommentarerna från den kanske kommer som text, e-post, ljudfiler eller video, och var säker på att deras synpunkter väger tungt!
 

Klassens stora filmprojekt
"Det spökar på fästningen" som Filmateljén här visat delar av, blev ett stort filmprojekt i en klass som arbetat med video i ett år. Ju mer man vänjer sig vid att uttrycka sig med bild och ljud, desto mer integreras de andra ämnena i skolan med filmarbetet. När ett filmprojekt växer fram ger sig mycket av arbetet självt. Svenskan, engelskan, musiken, slöjden, ja allt kan komma att stimuleras av filmarbetet. Som en mall för arbetet kan stegen i en vanlig filmproduktion fungera, men varje klass kan hitta sin egen modell!

Synopsis
Ett synopsis är ett nedskrivet utkast till en historia. Det kan se ut hur som helst, bara det rymmer idéerna till hur den färdiga filmen kan tänkas se ut. I klassen skriver alla var sitt förslag, som sen diskuteras och kompletteras i små grupper. Läraren kan här se oanade möjligheter till skriv- och talövningar. Gruppernas förslag samlas ihop. När man enats om en ram för en blivande film, är det dags att mer precis skriva ner sin historia i ljud och rörliga bilder - ett filmmanus!

Manus
Ett manusarbete är en veritabel guldgruva för undervisningen i svenska. Alla synopsets idéer och utkast tar form som scener och dialoger. I filmmanuset beskrivs varje del av den blivande filmen, ord, bilder, ljud och rörelser, med endast ord. Det är mycket lämpligt att dela upp manusjobbet på olika grupper, som får ansvara för var sin del av manuset. I manuset bestämmer man hur mycket som kan berättas med bilder eller med ljud. Repliker försöker man i första stadiet undvika, eftersom bilder och ljud är de element som i första hand ska berätta historien.

Storyboard
Vartefter manuset blir klart översätts det till ett bildmanus, ett storyboard. Här bestäms kameravinklar, bildutsnitt och en tänkt klippordning. Vid inspelningen följer man det inte slaviskt, men storyboardet behövs för att man ska få med det minimum av bilder som är nödvändiga för berättelsen. Det är också viktigt för att komma ihåg blickriktningar och rörelser vid inspelningen.

Rollfördelning
Först när storyboardet är klart bör det bli dags att bestämma vem som ska göra vad i klassen. Efter alla videoövningar och manusarbete har eleverna hunnit sätta sig in i vad det innebär att vara fotograf, scripta, skådespelare, ljudtekniker och så vidare. Det är viktigt att alla fortfarande känner lust för filmjobbet. Ingen ska känna sig tvungen. Och framför allt: ha ett mål för filmen! Bestäm inte när den ska vara klar, men gör solklart från början vem den ska visas för.

Tagning
Berätta en historia! Det finns många olika sätt att berätta en historia. Det kallas för dramaturgi. Film med väldigt lite spänning upplevs faktiskt som tråkig men spänning är inte detsamma som action. Hur får man spänning då? Jo, försök att berätta med motsättningar. Om en pojke är ledsen, så visa att det är för att hans mamma är arg på honom. Om en sömnig flicka tror att hon försovit sig, så visa att fröken i skolan redan är irriterad. Försök också att få den person filmen handlar om att utvecklas i berättelsen och var inte rädd för att överraska. Pojken blir glad för att mamma förlåter honom, eller låt den sömnige bli pigg, när han upptäcker att det är söndag. Tryck på knappen och titta på filmsekvensen och försök hitta "motsättning", "utveckling" och "överraskning"!    

Man kan behöva många olika bilder
Välj dina bilder! Titta igen på sekvensen med Martin ute på stupet! Varför är den spännande? Alla förstår ju att Martin inte var utsatt för några verkliga risker under inspelningen, men visst upplever man ändå höjden, rädslan och spänningen. Hur har klassen gjort? Jo, man valde mycket medvetet flera olika bilder, som tillsammans får publiken att uppleva "rätt". Oftast väljer man som filmare att i sin berättelse förtydliga eller understryka detaljer, på samma sätt som en författare lägger in detaljer i sin text. Titta gärna på filmsekvensen igen och repetera vilka bildutsnitt klassen valde!  

Översiktsbild t.v. Närbild t.h.

Halvbild t.v. Helbild t.h.

Vilka bilder ska man välja?
Olika bilder berättar olika saker! När passar en helbild bäst? En halvbild? Eller närbild? Varför väljer man det ena eller andra? Det beror helt på vad du vill berätta med bilden! Eller rättare sagt, hur Du vill att publiken ska läsa Din bild. Översiktsbilden till exempel brukar kallas för etableringsbild, för med den berättar man om i vilken miljö en person befinner sig. Vill man att publiken ska undra över vad någon tänker på är det bättre att gå nära. Pröva själv med kameran vad du vill säga med din bild! Oftast behövs en kombination av flera bildutsnitt för att berätta det man vill säga.

Storyboard - ett enkelt manus
Förarbetet är halva filmen! Även en liten okomplicerad film behöver förberedas. Det enklaste lilla bankrån kräver faktiskt mer förberedelser än en leksakspistol, en mask och en nylonstrumpa. Det man måste tänka igenom är bland annat vilka bilder och ljud man ska berätta med, och i vilken ordning de ska komma. För det ändamålet använder man ett enkelt storyboardpapper. Bilderna tecknas på enklaste sätt. Streckgubbar duger bra.

Det viktigaste är att man verkligen tecknar bilderna med olika bildutsnitt. Det gäller ju att börja tänka i bild! Det är viktigt, för tecknar man bara helbilder så kommer man också att filma bara helbilder, och missar hela poängen med filmens berättarspråk. Det är just i den här bildövningen förmågan att läsa, förstå och kritiskt tolka bilder börjar utvecklas. OBS! Använd inte bildrutorna till annat än bildrutor. Scenanvisningar och ljud, till exempel repliker, ska man inte skriva där, utan på linjerna under rutan, som kom-ihåg vid inspelningen och redigeringen.

Sätt fast kameran!
Vad är det som rör sig? Motivet i bilden får gärna röra sig. Om hela bilden däremot är ostadig, tror publiken att filmen är inspelad av en amatör under "omöjliga" förhållanden. En kamera på axeln är i det närmaste omöjlig att hålla stadigt. Eftersom man vill att publiken ska uppleva handlingen i bilden och inte tänka på hur fotografen har jobbat, är det stativ som gäller! Filmar dom inte med rörliga kameror på film och TV, då? Jo visst, ibland gör man det, men det är mycket svårt att få stillbilder, panoreringar, tiltar, zoomar och åkningar att bli så stabila, att dom inte märks.

Var ska kameran stå?
Gå nära med kameran! Det är en utmärkt grundregel. Film, och i synnerhet TV, kräver att man som berättare lyfter fram det man berättar om. Om publiken måste leta efter det som bilden vill berätta tappar den lätt intresset. Om man ställer kameran långt från motivet måste man zooma kraftigt. Det gör att motivet ser hoptryckt ut, och ökar risken för skakiga bilder. Pröva också hur högt kameran ska placeras. Också en liten förflyttning uppåt eller nedåt förändrar mer än man tror (fågel- och grodperspektiv). Prova gärna att komponera in förgrund och bakgrund i bilderna. Det brukar göra dem lite mer spännande. Välj spännande bildvinklar: fötter kan exempelvis berätta mycket om hur en människa mår och tänker.   
 
Är bra bilder alltid skarpa?
Suddigt kan vara proffsigt! Visst vill man ha bästa tänkbara skärpa i sin bild, men bilder med skärpa överallt är kanske inte så spännande. Ett skarptecknat ansikte med oskarp bakgrund eller förgrund brukar upplevas som en "bättre" bild än ett lite platt porträtt utan oskärpa. Studera på TV och film hur proffsfotografer jobbar! Koppla bort autofocusfunktionen på din kamera och börja uppleva en spännande värld, där du själv bestämmer vilka delar av dina bilder som ska vara skarpa respektive suddiga.    

Hur man filmar i motljus
Mät själv ljuset i bilden! Det är med ljus och mörker man bygger bilder, men tyvärr låter vi oftast kameran bestämma hur våra bilder ska bli. Ljusmätaren i kameran läser av bilden och ställer in hur mycket ljus som är "lagom". Därför kan vi lätt bli besvikna över att de "blev" för ljusa eller för mörka. Om det är mycket ljus i bilden och en detalj, till exempel ett ansikte, är mörkt, väljer kameran ett medeltal som förvandlar ansiktet till en svart silhuett. Ta kommandot över din kamera - koppla in manuell iris (=bländare), så får du genast mer spännande bilder. Om det inte går, eller om du är osäker i början - undvik helt enkelt att göra bilder med stora kontraster mellan ljust och mörkt.  

Om folk blir gröna i ansiktet?
Det går att välja färgton i bilden! De flesta videokameror är utrustade med automatisk vitbalans. Det innebär att känner av färgen i rummet där Du filmar (röd=lampljus, blå =utomhus), och fäller in ett färgfilter för att kompensera detta. Ibland fungerar det inte alls, till exempel om färgskalan är blandad. Ställ in vitbalansen själv, så blir det som du vill ha det! WB brukar det stå på en knapp på kameran. Tryck in den medan någon håller upp ett vitt papper framför kameran. På så sätt "lär" du kameran hur vitt ser ut där du arbetar, och de andra färgerna brukar bli mer naturtrogna.

Hur långa ska tagningarna vara?
En bild är ett "klipp"! Antingen spelar man in alla bilderna i rätt ordning (klipper i kameran), eller så redigerar (klipper) man efter inspelningarna ihop alla bilder i den ordning man vill ha dem. Det finns massor av regler för hur man bör klippa och inte får klippa film. För den som inte är van att redigera är det inte lätt att veta när det är dags att klippa. En enkel tumregel säger, att det är dags att klippa när en bild har berättat färdigt och inte har mer att säga. De allra flesta ovana gör alldeles för långa klipp. Titta på en reklamfilm eller ett nyhetsinslag, gissa i klassen hur många klipp det bestod av, och titta noga igen. Ni kommer att bli mycket förvånade att klippen var så många och så korta!

Skådis - ett lätt uppdrag?
Vad gör en skådespelare? En skådespelare måste kunna gestalta en rollfigur. Det är en svår uppgift! Man måste tänka igenom hela sin roll, inte bara hur den man gestaltar agerar och säger i korta scener. Att använda kroppen som uttrycksmedel, tala ledigt, tydligt och övertygande tar många år att lära sig. Den som är ovan vid detta gör som regel allting på tok för fort. Träna drama mycket i klassen! Lär skådespelarna att både göra och tänka samtidigt. Prova exempelvis inför kameran en så "enkel" sak som att knacka på en dörr, och samtidigt tänka på något roligt som hände i somras! Hur många klarar det bra utan övning?

Claes Jenninger började som mellanstadielärare använda Super 8-kameran i klassrummet för att locka fram elevernas berättande. Efter några år på Dramatiska Institutet och Utbildningsradion visade han med sitt projekt Via Media hur vanliga skolklasser kan bygga sitt skapande lärande på filmens språk och kommunikation. Claes är bland annat författare till Medieboken Rörliga Bilder, utgiven på Libers förlag och producent till ”Filmklassen”, en video som finns att låna på de flesta AV-centraler.
E-post: viamedia@telia.com