Att lägga timme efter timme på att forma enstaka bokstäver för hand, innan motoriken egentligen är redo för det, hämmar många barn i deras språkliga utveckling. Det menar i alla fall företrädarna för Trageton-metoden, som istället låter eleverna ägna sig åt spökskrift på datorn, och ett lustfyllt berättande med innehållet i centrum.

- Det blir lättare sen i livet om man kan läsa och skriva. Om man vill köpa en glass till exempel, och så vet man inte vad den heter. Då kan man se på lappen vad det står.
- Ja, eller när man ska läsa sagor för sina barn, då är det jättebra att kunna.
Elsa och Josefine går i andra klass på Myggenäs skola på Tjörn, och använder idag sina språkkunskaper till att skriva en bok om jaguarer utifrån forskning de gjort tillsammans. Det eleganta kattdjuret bor på den amerikanska kontinenten och är en fruktad nattjägare, får läsaren snart veta. Elsa och Josefin har precis börjat i tvåan, men är bevisligen redan långt komna i sin språkliga utveckling. År 2003 introducerade deras lärare Eva Ericsson den så kallade Trageton-metoden i sina klasser, och hon menar att detta höjt elevernas språkliga nivå på ett dramatiskt sätt.
- Häromdagen visade jag några sagor vi skrivit i ettan för en mellanstadielärare här. Han påstod att de var bättre än vad många av han sjätteklassare brukar prestera, berättar Eva, som arbetat i över trettio år med läs- och skrivpedagogik.
Den enkla grundtanken i Trageton-metoden är, att eftersom barn enligt forskningen har lättare för att lära sig skriva än läsa, så ska de naturligtvis också få börja i den änden i skolan. En förutsättning för detta har dock varit de digitala verktygens intågande i den pedagogiska världen. Tangentbordet och datorn har gjort att eleverna, till att börja med, kan hoppa över det motoriskt krävande bokstavsformandet och istället direkt ge sig i kast med berättande och kommunikation.

Elsa och Josefine läser högt från sin forskarskrift på skärmen, och kommer plötsligt fram till ett besvärligt parti.
- Jaguaren simmar en skiklig simmare, läser Elsa. Oj nåt är fel här. Hur ska vi göra?
- Alltså vi måste ju sudda simmar, annars blir det galet. Jaguaren är en skiklig simmare, eller hur?
Evas elever får alltid skriva tillsammans två och två.  En frekvent muntlig kommunikation är en av hörnstenarna i Trageton-metoden, och Eva menar att den som förstadie till skrivandet är oumbärlig. Även Elsa och Josefine tycker att det gemensamma arbetet är positivt.
- När man skriver själv kan man känna sig ensam. Och man kommer inte på alls lika mycket vad man ska skriva. Man får ju i och för sig bestämma helt själv, men det är inte lika kul, säger Elsa.
- Vi är ju båda väldigt påhittiga. Båda vet ganska mycket om typ djuren och så. Och då vet vi ju jättemycket tillsammans, inflikar Josefine.
Den nu väl fungerande skrivarduon har dock inte alltid varit lika enig. Tjejerna avslöjar att de inte kunde samarbeta alls under stora delar av ettan.
- Vi kom inte överens om vad vi skulle skriva. Vi kom faktiskt inte överens om nånting. Vi grälade hela tiden, säger Josefine.
Skrivarparen i Evas klasser bryts upp och blandas inför varje nytt projekt, och alla ska ha skrivit någon gång med alla i klassen under första året. På så sätt stöter eleverna på många olika sätt att formulera sig och kommunicera.
- Och det är så klart inte alltid det fungerar lika bra. Det kan vara väldigt ojämlikt – någon för och någon följer. Ibland blir de ovänner efter en kort rad. Men man ska inte rygga för det. Man måste få dem att ta tag i det. Det är vårt jobb som pedagoger. Och lyckas man är det naturligtvis en stor social vinst, säger Eva.

Datorn gör det inte bara lättare för eleverna att forma bokstäver som ser ”riktiga” ut, utan också att testa sig fram bland ord och meningsvindlingar.
- Det är mycket lättare att skriva på dator. Man kan sudda och göra om hur mycket som helst. När man skriver på handskrift måste man sudda med suddigummi hela tiden. Det tar tid och är jobbigt för handen, och så blir det så konstigt på pappret, säger en av killarna i klassen.
Anledningen till att man i Trageton-metoden inte vill inleda skrivträningen med att forma bokstäver för hand är att den begränsade motoriken i tidiga åldrar då utgör ett stort och besvärligt hinder för många.
- Man förlorar innehållet. Man får koncentrera sig så mycket på bokstavsformandet att man glömmer bort vad man egentligen håller på med, säger Eva.
Eva är övertygad om att många barn har historier i sig som kanske aldrig blir berättade eftersom den bristande motoriken föder en svag självkänsla. Hon berättar om en kille som författade långa avancerade sagor på datorn redan i ettan, fast han hade stora problem med det motoriska.
- Jag kan lova att han inte hade skrivit någonting alls för hand. Men i tvåan kom han fram till mig och sa ”nu vill jag kunna skriva på det andra sättet också Eva”. Traditionellt är det inte coolt för pojkar att skriva, men jag tror att om man börjar i den här änden, så kommer lusten hålla i sig.
Den mer frekventa bokstavsträningen kommer nu istället in senare, under årskurs två. Då är eleverna enligt Eva både mognare och mer motiverade eftersom de fått en stark tillit till sin förmåga att berätta. Motoriken är också mer utvecklad. Undersökningar från Norge – Trageton-metodens hemland – visar att ett sånt upplägg kan spara enormt mycket tid, som istället kan läggas på att utveckla till exempel kreativiteten. På vissa skolor vittnar pedagogerna om att bokstavsträningen, som tidigare tagit runt 120 timmar i en klass, nu istället kunnat klaras av med samma resultat på mellan tio och femton timmar.

Trageton-metoden används sedan några år även i förskoleklassen på Myggenäs skola, och Evas elever har alltså fått författa med datorns hjälp ända sedan dess. Till en början skrev de utan att ens kunna några ord, med så kallad spökskrift. Elsa minns hur det gick till:
- Vi fick bara skriva nåt som vi inte visste vad det betydde. Vi hittade på en saga samtidigt som vi skrev. Sen berättade vi den för fröken. Spökskrift är kul och bra för fantasin, säger hon.
Resultatet av elevernas första skrivstunder är ett antal uppslag i sagoböckerna, där ena sidan utgörs av en lång rad, till synes slumpmässigt utvalda bokstäver, och den andra av lärarens transkribering av den muntliga versionen av sagan. Alltihop är inramat med teckningar i vilka berättarlustan inte verkar ha någon ände. Bildskapandet utgör också en viktig del av Trageton-pedagogiken. Det hjälper till att locka fram elevernas fantasi och språk, och är också ett mer lustfyllt sätt att träna upp sin motorik än ett enformigt bokstavstränande.
Att elevernas spökskrift, ända fram till slutprodukten, utgör en viktig del av sagans helhet, ger barnen en stark självkänsla och en vilja att skriva vidare. Eva ser spökskriften som en inkörsport, som ett sätt att avdramatisera skrivandet för eleverna.
- När jag började med detta i klassen var det många som sa: ”men jag kan ju inte skriva”. Då sa jag: ”jo, det kan du visst, men jag kan inte läsa vad det står. Det måste du berätta för mig. Låt spökskriften föreställa någonting. Låtsas att det är en saga”, säger Eva.
Hon menar att datorn gjort det enkelt att få eleverna att ta det första skrivande steget, att det bara handlar om att ge eleverna en liten skjuts på vägen, så att de ”vågar lossa på fingrarna och låter dem flöda över tangentbordet”. Josefine berättar att hon var lite skeptisk först, men att det släppte när hon fick sätta sig vid datorn.
- Det kändes faktiskt lite som om jag kunde skriva, även om det blev ganska slarvigt så klart. Min pappa skriver utan att titta på fingrarna. Jag kommer ihåg att jag tänkte att snart kan jag skriva lika snabbt som honom.

Två klasskompisar till Elsa och Josefine sitter vid datorn och skriver om jaguarens inte fullt lika skrämmande släktingar. ”Kattungar driker gärna mjölk” kommer upp på skärmen, bokstav för bokstav, men till visst förtret för författarna framkallar programmet även ett rött, vågigt streck under ordet ”driker”. Flickorna vänder sig om efter Eva, som är upptagen med en annan grupp.
- Åh, hur ska vi göra nu? Det är ju inte rätt, säger en av skribenterna uppgivet.
- Jag vet inte. Vi får väl pröva oss fram. Kan det vara så här? säger kompisen.
Hon siktar felaktigt, men inte ologiskt, in sig på den första vokalen, klickar dit markören och raderar. Hon skriver till ett e: ”dreker”.
- Nä, det var också fel.
- Kan det vara med ä, ”dräker”? undrar hennes vän och tar över tangentbordet.
Rättstavning är annars ingenting som Eva fokuserar på i sin undervisning. Om eleverna ställer frågor så ger hon tips och förklaringar, men hon ser det mest som kommunikation, inte som ett rättande.
- Det ska framför allt inte vara någon stress. Att man måste stava rätt och så. Allting duger. Allt är bra. Stavningen kommer ändå av sig självt när man arbetar så här. Jag pratar så klart om det med eleverna ibland men lägger inte ner en massa tid på det, säger Eva.
- Nu vet jag, det måste vara ck! Dricka!
Till slut listar en av flickorna själv ut hemligheten bakom kattungarnas mjölkförtäring, och det röda strecket raderas från skärmen. 
 
Även om inte handtextandet numera får något större utrymme under första året i Evas pedagogik så finns det ändå fortfarande med som ett moment, som en del av tecknandet.
- De får ändå rita bokstäver parallellt med bilderna. Det finns ett minne också i handen, och jag tror inte på att försöka skippa det skrivandet helt, säger Eva.
Två tjejer i klassen, som för stunden inte fått plats vid någon dator, skriver titlarna på sina försättsblad till djurforskningarna för hand.
- R:et är verkligen svårt, tycker jag. Rrrrrrr, säger en av dem.
Hennes kompis har kommit längre i sin motoriska utveckling och hjälper till med att hitta de rätta formerna.
R:et är en del av titeln ”Vargungar”, och det visar sig att tjejerna är verkliga djurälskare. De tycker nämligen vargungarna är ”jättegulliga”, trots att dessa äter ”kött, sorkar och möss, och dricker blod”.
- Och så slickar de sin mamma runt munnen, så att hon spyr upp maten och de kan äta upp den, berättar en av tjejerna.
Elevernas skrivande under ettan har som sagt annars mest resulterat i färgrika och fantasiutmanande sagor. Bland annat har de fått utgå från varje bokstav i alfabetet och utifrån dem författa korta alster. Elsa minns framför allt en saga hon presterat, eller kanske snarare en antisaga:
- Det var en gång ingenting, som gjorde ingenting. Snipp, snapp snut. Så var ingenting slut, återberättar hon med ett leende.
Hon och Josefine är dock överens om att det är roligare att forska, som man gör idag, än att skriva sagor.
- Då får man reda på saker, säger Elsa. Jag menar som med jaguaren. Jag visste inte att den åt fisk. Eller var den levde. I Sydamerika. Och inte att den simmade. Först trodde jag den fick fyra, fem ungar, och att den jagade i flock. Men jaguarerna är ensamma. De är starka för att vara så små. Att de var nattdjur visste jag nog inte heller. Eller, jag är lite osäker på just det, men jag tror inte jag visste det heller.
- Om vi får forska mer så vill jag skriva om rymden. Jag tycker det är väldigt konstigt att den aldrig tar slut, avslutar Josefine.

I slutet av lektionen läser två flickor upp sin text om uttrar för resten av klassen. Efteråt får de applåder. Eva vill att allt som eleverna skriver i skolan blir uppläst. Att tränas i att stå inför en grupp hjälper i längden till att avdramatisera läsningen, menar hon.
- Man lär sig tycka att man själv, och ens text duger. Man blir mer självständig då, säger Eva.





Kontaktinformation: Eva Ericsson, Myggenäs skola, Tjörn
E-post: eva.ericsson@first.tjorn.se
 

Artikelförfattaren Nils Sundberg är mediautbildad på Alströmergymnasiet i Alingsås, bor i Göteborg, arbetar som musiker, frilansfotograf och skribent.
E-post: nils@hjartatsorkester.se