Ett av målen i styrdokumenten för historia är att varje människa ska kunna förstås utifrån sin egen tid. För Carina Abrahamsson på Friggaskolan är det bara kreativitet som kan leda dit. Hennes elever gör idag digitala berättelser om antiken, där faktakunskaper och fiktiva livsöden smälts samman.
- Fantasin får oss att lära oss nya saker, att sätta ihop vår egen verklighet med andra och förstå likheter och skillnader mellan dem, säger Carina.

Den unga Xartemas största dröm är att slippa gå hungrig. Som tjänsteflicka hos en familj från Sparta får hon, när frun i huset oväntat dör, chansen att stjäla sig till rikedom bland de dyrbara ägodelarna. En inre konflikt av klassiska mått utspelas i Xartema. Hon vänder sig till Hermes, köpmännens och tjuvarnas gud, för att få råd. Just Hermes är också den gud som väglett Linnéa in i hennes berättelse om Xartema.
- Det var genom honom jag fick idén till min story. Jag tyckte det var coolt att tjuvarna hade en egen gud, och så var han snygg i sina bevingade sandaler, säger Linnéa.

Linnéa går i sjunde klass på Friggaskolan i Östersund och är mitt uppe i produktionen av en bildberättelse om antiken. Klassens digitala berättelser innehåller både mytologiska inslag och politiska betraktelser, men i centrum står den vanliga människan. Genom att skildra sina påhittade karaktärers öden är det tänkt att eleverna ska få en närmare relation till vardagslivet i antikens Aten, Sparta eller Kartago.

Läraren Carina Abrahamsson är mån om att fylla sina arbetsområden i historieämnet med lust och kreativitet. Förutom att göra bildspel får eleverna också producera tittskåp, skriva deckare och sätta upp rollspel. I styrdokumenten för ämnet finns den tydliga målsättningen uppsatt att varje människa ska kunna förstås utifrån sin egen tid. Det är svårt men intressant mål att förhålla sig till, tycker Carina. Kreativa verktyg, som digitalt berättande, är ett sätt att försöka levandegöra de svunna tider som vi aldrig kommer kunna fotografera eller filma.
- Fantasin får oss att lära oss nya saker, att sätta ihop vår egen verklighet med andra och förstå likheter och skillnader mellan dem. Många elever har tyvärr ganska tråkiga erfarenheter av historieundervisningen i skolan. De har fått ägna all tid åt att läsa i läroböcker och skriva uppsatser. Det blir lätt väldigt ensidigt textbaserat. Jag vill väcka ett nytt intresse för ämnet hos eleverna genom att göra det kreativt och roligt, säger Carina.

I en bildberättelse fyller bilderna en central funktion. De förstärker och förtydligar texterna och speakerröstens berättelse, och ger nerv och liv åt produktionen.
- Samspelet mellan de olika språken är styrkan med det multimediala. Ju fler sinnen du använder när du lär desto bättre är det, säger Carina.
De flesta av Linnéas klasskompisar har valt att hämta bilder från Multimediabyrån, eller andra bildbanker med fria rättigheter, men själv tycker hon om att teckna. De detaljrika handgjorda blyertsteckningarna har hon skannat in och finredigerat i programmet Picnic. En av dem föreställer en tankebubbla med en kungakrona, en diamantring, en skattkista och en penningpung. Eftersom det finns ett högst begränsat bildmaterial efterlämnat från antiken, framför allt ett som skildrar en ung kvinnas vardagsliv, blir det viktigt för eleverna att lära sig jobba med symboler, motiv som representerar en företeelse eller känsla i berättelsen.
- Symboler kan finnas i både bilder, färger och ord. Röd kan till exempel vara en symbol för kärleken. En klocka för tiden. Man ska helt enkelt använda något som direkt får betraktaren att tänka på någonting annat, säger Linnéa. Linnéa ser ut att ha lagt ner mycket tid på både manus och teckningar. För henne är det givet att bilden och texten är lika viktiga för berättelsens helhet.
- Texten förstärker bilden och tvärtom. När man lyssnar och tittar samtidigt förstår man nog vad jag vill säga. Det hoppas jag i alla fall, säger hon.

En annan av Linnéas symbolteckningar visar en kraftig, spänd arm som håller ett fast grepp om en mindre, spröd handled. Berättelsens Xartema avstår till slut från att stjäla, men mannen i huset misstänker henne ändå för att ha tagit en dyrbar hjälm som försvunnit på annat sätt. Han blir mycket arg och släpar Xartema genom staden för att straffa henne. Smärtan som den skräckslagna flickan känner längs vägen får henne att fundera över hur det skulle kännas att ”bli slaktad av atenarna i Sparta”. Hon leds vidare in i tankar om kolonaliseringen och dess effekter.  Linnéas berättelse är överhuvudtaget full av reflektioner kring politiska frågor, som skillnaderna mellan demokrati och diktatur.
- Aten var ju på ett sätt en demokrati, men det gällde ju bara de fria männen. Jag försöker bland annat skildra den orättvisan genom Xartemas öde och tankar, säger Linnéa.

Carina Abrahamsson låter eleverna arbeta med digitala bildberättelser, och andra kreativa medium, med den starka övertygelsen att det också främjar kunskapsinhämtandet. Om man som elev får skriva ett prov, eller producera en faktatext efter skriftlig förlaga, kräver de arbetet oftast endast en förkortning, menar hon. Man kan plocka ut och minnas vissa meningar som är ”korrekta” och fungerar bra för stunden. Frågan är bara hur bra den kunskapen sitter egentligen? Enligt Carina kräver det en mycket bredare och bättre förankrad faktabas för att kunna föra över den kunskap man tillägnat sig genom till exempel en text till ett helt annat medium.
- Om du ska kunna presentera det du har läst i en egen form, som här i en fiktiv berättelse med bilder, så måste du göra om kunskapen till din egen. Det kräver en både bredare och djupare förståelse för ämnet, säger Carina.

- Mamman är död. Hon är alldeles blek, och när man tar på henne är kroppen helt kall.
Linnéa sitter i klassrumssoffan och repeterar uppläsningen av sitt manus för en klasskompis. Att texterna som eleverna skrivit ska spelas in som speakerröster till bildspelet ger många tillfällen att använda talet.
- Det är viktigt att öva mycket på att läsa upp texten innan, annars blir det så hackigt och man måste klippa en massa, säger Linnéa.
Möjligheten att ta om och redigera ljudfilerna i efterhand ser hon dock i grunden som en tillgång.
- Att prata in är det man gruvar sig mest över. Det värsta är att höra sig själv efteråt. Rösten känns så konstig. Som tur är går det att fixa till så att man inte låter lika mycket som sig själv, säger Linnéa.
Det verkar vara en åsikt som delas av många. Från en annan ände av klassrummet ropar en tjej som just lyssnat igenom sin berättelse i ett par hörlurar:
- Shiiit! Man låter såååå hemsk!
- Ja, men man kan remixa voicen om man vill. Man kan förändra rösten lite grann så blir det inte så farligt att lyssna på sen, säger hennes kompis.
För Carina Abrahamsson handlar bildspelsarbetet mycket om att ge det talade språket högre status i skolan. För en tid sedan hade hon ett utvecklingssamtal med en mamma till ett barn med dyslexi och fick då den konfronterande frågan: ”är det så att ni i skolan värderar det skrivna ordet högre än det talade?”.
- Jag ville bara säga NEJ först, men när jag började fundera och prata om det med kollegorna kom vi fram till att det nog är så. Det är ju mycket lättare att ta med sig det skriftliga in på kammaren för att bedöma, säger Carina.

Konfrontationen väckte en hel del tankar på skolan. Muntliga redovisningar inför klassen är vanliga i alla SO-ämnen, men många elever har svårt för formen och stökar helst bara över redovisningarna för att bli av med dem så fort som möjligt. Problemet diskuteras ofta i den pedagogiska debatten, och då med fokus på de tysta, blyga tjejerna ”som inte vågar ta för sig”. Det digitala berättandet är ett sätt att lyfta dem, menar Carina.
- Här får eleverna chansen att förbereda sig, bearbeta och lyssna tills de är nöjda. Det gör att de känner sig lite tryggare. Bildspelen är också ett bra sätt att bevara elevernas muntliga framställningar. Det ger mig möjlighet att bedöma dem i lugn och ro i efterhand, på ett mer rättvist sätt, säger Carina.

Friggaskolan har sedan ett år tillbaka deltagit i Östersunds kommuns PIM-satsning, och samtliga lärare på skolan är på väg mot nivå 3. Carinas arbetslag har redan nått det uppsatta målet och utvärderat arbetet. Gensvaret har varit mycket positivt, även om det uppstått en del frustration över tekniska brister på skolan. Carinas kollega Anette Aronsson tycker att satsningen stärkt lärarkollektivet.
- Det har varit otroligt intressant. Vi har verkligen lyft oss som grupp, och det har blivit självklart att vi snackar om de här grejerna. Vi slänger oss med samma termer, har samma grundinställning, säger Anette.

Framför allt är det den pedagogiska variation som ett konstruktivt användande av IT-verktygen erbjuder, som lärarna vill lyfta fram. Datorerna är inga undergörare när det gäller att utveckla kunskaper och förmågor, men de ger eleverna en större valfrihet.
- Ju fler verktyg de har, ju fler sätt att till exempel redovisa på, desto rikare blir de, säger Carina.
I grunden för pedagogiken på Friggaskolan ligger en stark tro på elevernas deltagande i lärprocessen, och en ökad individualisering av skolan. Om de som är bra på, och tycker om att arbeta med bilder – som till exempel Linnéa – får gå in i ett historiearbete med teckningen i fokus kommer den elevens starka sida fram. Det genererar i sin tur en större lust att söka fakta och utveckla andra förmågor.
- Eleverna får bättre självförtroende, en känsla av att det här är mitt sätt att berätta, mitt område. Det här är jag. Det är ju så vi kommer ut som vuxna sen också. Vi måste försöka lämna den fyrkantiga skolan, där det är meningen att man ska vara lika bra på allting. Det här handlar om frihet, att tillåta eleverna att vara olika, säger Anette Aronsson.

De digitala verktygen ger många tillfällen till större valfrihet för eleverna vad gäller till exempel faktainhämtande och redovisningar. För att verkligen våga släppa in eleverna i lärprocessen, måste man dock som pedagog vara beredd att offra lite av sin kontroll, menar Carina. Om man alltid lägger upp undervisningen på det traditionella sättet – med genomgång, instuderingsfrågor och prov – har man väldigt bra kontroll över processen, men det är en process som inte passar alla.
- Jag tycker att vi som lärare måste våga misslyckas mer och tänka att vi ska lära av våra misstag. Vi måste släppa in eleverna i processen, och absolut inte vara oroliga för att tappa i kvalitet. Så länge vi har en tydlig målbild, och är bra på att levandegöra och ständigt återknyta till den under arbetets gång, kommer vi nå dit vi vill, säger Anette.

Kontaktinformation: Carina Abrahamsson, Friggaskolan Östersund 
E-post: carina.abrahamsson@zonline.se

Artikelförfattaren Nils Sundberg är mediautbildad på Alströmergymnasiet i Alingsås, bor i Göteborg, arbetar som musiker, frilansfotograf och skribent.
E-post: nils@hjartatsorkester.se