Familjen är det allra viktigaste. I alla fall i det foto- och språkprojekt som pågår på Herdinnans förskola i Malmö. Här får barn från ett år och uppåt ta kort på sina familjemedlemmar och sedan berätta om dem inför kompisarna vid en spännande bildvisning. Storbildsskärmen hjälper många att komma över sin nervositet.

- Det där är min flicka, säger Ardi. Han ställer sig upp pekar på storbildsskärmen. Bilden visar en tjej som lagar frukost, men som tagit en paus för att kunna visa upp sitt allra bredaste leende för kameran. Hon ser ut att vara ett par år äldre än Ardi, som är fyra.
- Ja, henne känner vi igen. Det är din syster va? frågar Joakim Malmborg, som är pedagog på Herdinnans förskola, en liten bit utanför centrala Malmö.
- Ja, det är min syster, svarar Ardi. Min flicka. Hon brygger kaffe.
Han sätter sig ner vid tangentbordet igen och bläddrar framåt i bildspelet med piltangenten. Ardi har under en vecka haft förskolans ena digitalkamera hemma hos sig, och uppdraget att fotografera så många som möjligt av sina familjemedlemmar. Idag är den stora visningsdagen. De andra barnen på avdelningen sitter tätt sammantryckta på en liten madrass och tittar storögt på kusiner och farbröders vänner som fladdrar förbi framme på Smartboarden. Ardi berättar lite stapplande, men vid gott mod, om sina fotografier och släktband.
- Det är min kusin. Hon spelar pi… pi… pi… Vad heter det nu? säger Ardi och sneglar bort mot Joakim för att få hjälp.
- Just det, PIANOT, hinner han dock få ur sig, bara någon hundradel innan Joakim avslöjar namnet på det eftersökta instrumentet.
Efter visningen berättar Joakim att Ardi har vissa svårigheter med språket och han är imponerad över vad han fått höra idag.
- Språkutvecklingen är en tydlig huvudlinje för oss, liksom på många förskolor. Men den blir kanske extra viktig här eftersom det är ett område där många föräldrar har invandrarbakgrund, säger han.
- Ardi pratade mer än vad jag hade förväntat mig. Det här projektet ger verkligen barnen ett stort språkligt självförtroende.

Ardis bildspelsshow är en del av ett projekt som pågår under hösten för alla elever på den här avdelningen av Herdinnans förskola. Det är en förlängning av en populär satsning som gjordes under förra terminen. Förskolan hade då inhandlat en billig extrakamera som man kunde skicka med barnen hem varje helg. Då var det rum och leksaker som skulle fotograferas.
- Föräldrarna tyckte att det var väldigt kul och frågade oss inför hösten om vi inte kunde fortsätta med någonting liknande. Känslan var så positiv att projektet inte bara fortsatte utan också växte, berättar Joakim.

Nu är det alltså föräldrarna själva, och andra släktingar, som får stå i fotoblixtarnas rampljus. Att man valt familjen som tema beror på att det är lätt för barnen att börja prata om någonting som står dem så nära. Precis som om de egna rummen och leksakerna.
- Det är viktigt att lära sig benämna saker i sin absoluta närhet, säger Joakim. Vår vilja är att barnen ska fotografera de flesta av bilderna själva, men det är lite olika hur mycket föräldrarna vågar låta barnen använda kameran. Joakim tycker dock att detta är okej, eftersom det viktigaste för honom trots allt är samtalet kring fotona.
- Det är väldigt kul att föräldrarna är så engagerade som de är. De lägger ner en massa tid och åker på besök hos släkt och vänner för att barnen ska få med sig så mycket bilder som möjligt, säger han.

Det är inte heller bara genom det här projektet som digitalkameran har blivit en viktig länk mellan förskolan och föräldrarna. Joakim och hans kollegor tar mängder med bilder varje dag som man sedan lägger ut på skolans hemsida eller skickar med hem på DVD vid terminsslutet.
- Föräldrarna har blivit mycket mer delaktiga i det vi håller på med här, säger Joakim.

Men i första hand är alltså det pågående fotoprojektet till för eleverna själva, för att stärka deras självkänsla och språkförståelse. När bilderna visas upp inför klassen sker det alltid på Smartboarden, en elektronisk ”vit tavla” som är kopplad till en storbildsprojektor. Detta är bra både för att bibehålla publikens koncentration och för att huvudpersonen ska glömma bort sin nervositet för en stund. Det blir bilden, och vad som berättas om den, som hamnar i centrum istället för eleven själv.
- Vi vill hjälpa alla elever att våga ta plats, säger Joakim. När man sitter i ring och pratar är det alltid en viss barngrupp som håller sig tyst. Man peppar dem så klart, men det är inte säkert att det fungerar. När de får sitta och titta på de stora bilderna och berätta till så glömmer de bort den nervösa rollen och pratar som aldrig förr. De kan ofta bli alldeles hissiga.

Joakim lyfter fram ett exempel som han har extra nära sitt hjärta. En flicka på avdelningen hade varit väldigt tystlåten av sig enda sedan hon började på förskolan. Hon och hennes syster, som brukade vara desto mer talförd, visade bilderna på sin familj tillsammans. Till stor förvåning för alla fick inte den äldre systern en syl i vädret.
- Den här tjejen stod upp hela tiden och pratade och pratade. Det är sådant som gör allt extraarbete som ett sånt här projekt innebär värt det. Det räcker egentligen med henne för att jag ska vara nöjd, ler Joakim.
Men alla ska så klart ha deltagit innan terminen är över, även de allra minsta på avdelningen. En tvåårig flicka är den yngsta som haft sin visning hittills, men det finns även de som är ett år.
- Det här handlar ju om att ge barnen ett bra självförtroende och mod. Man måste börja med det när de är små, annars kan det ta en hiskelig tid. Jag tror att det finns en brist i skolan på projekt som är riktade mot barnen själva, som stärker dem. Om barnen mår bra och känner sig trygga inuti så kan de vara positiva till nästan vilket arbete som helst.

Under bildvisningarna inför barngruppen är det alltid en pedagog med som sitter och antecknar det som barnen berättar. Efteråt ska bilderna skrivas ut och sättas ihop till ett eget litet häfte med bildtexter och kommentarer. En gång varje vecka promenerar också hela avdelningen hem till den elev som för tillfället har kameran hemma hos sig. Där hjälps man åt att ta en bild på själva huset utifrån. Denna får sedan agera förlaga till en liten modell som barnet får tillverka med analoga verktyg som sax, tejp och lim.
- Tanken är att de ska få skapa någonting som anknyter till det vi håller på med. Det gör det mer spännande att klippa och klistra.
Joakim – som arbetar halvtid på förskolan och halvtid som IT-ansvarig i området - ser också mängder av andra möjligheter att utveckla det pågående projektet. Det första han kommer att tänka på är att man skulle kunna spela in barnens berättelser och skapa en Photostory av det hela i datorn. Bra användningsområden för IT är inte en brist, menar han.
- Det finns hur mycket idéer som helst där ute. Min uppgift är att alla pedagoger ska ha den grundkunskap som behövs för att de ska våga försöka genomföra dem. Det är väldigt viktigt att alla kan hantera verktygen. Om bara någon på en avdelning är drivande så rinner det snart ut i sanden. Om alla kan så lever det vidare. Som här. Alla på vår avdelning är lika aktiva i våra projekt.
I sin roll som IT-ansvarig tror Joakim att han är unik då han lägger så stort krut just på förskolan. Många av hans kollegor koncentrerar sig mest på åldrar där mer ”avancerade” användningsområden för tekniken är möjliga.
- Men det är ju här på förskolan som utvecklingen tar sin början, säger Joakim.

Kontaktinformation: Herdinnans förskola, Malmö
Joakim Malmborg
E-post: joakim.malmborg@pub.malmo.se

Artikelförfattaren Nils Sundberg är mediautbildad på Alströmergymnasiet i Alingsås, bor i Göteborg, arbetar som musiker, frilansfotograf och skribent.
E-post: nils@hjartatsorkester.se