Ska man verkligen låta barn arbeta med datorer redan när de är 1-3 år gamla? Ja, det tycker i all fall Lena Halboth på förskolan Molntappen i Skarpnäck. Det handlar inte om att starta stora projekt, bara om att ge en introduktion. Hon vill visa barnen ett första möte mellan en konkret och en abstrakt värld. 

Det ligger tre uppblåsta ballonger på skannerns glasyta, en lila, en orange och en svart. Det är inte så mycket luft i dem, bara just så mycket som tre treåringar kan pressa ut ur sina respektive lungor om de tar i allt vad de kan. Barnen tittar ner i glaset och väntar tyst på att någonting ska hända.
- Ja, nu kommer den. Nu kommer hissen, ropar Anna, plötsligt.
Det är skannerns lampa som kommer farande under glaset för att läsa av ballongernas färg, form och andra visuella egenskaper. Luckan är borttagen. Den fyller inte någon funktion här eftersom man nästan bara skannar tredimensionella saker. Öppenheten gör också att barnen blir mer nyfikna och får en större förståelse för vad det är som händer där inuti, i teknikens innersta.

Efter ett par sekunder kommer avbildningen av ballongerna upp på skärmen. Uppmärksamheten riktas då hitåt istället. En av pojkarna går fram och petar på dem med fingrarna. Barnen och Lena blåser upp ballongerna i datorn så de blir stora genom att förstora bilden (zooma in) eller släppa ut luften (zooma ut). Det blir som en lek på låtsas. Sedan skriver de ut ballongerna igen, på ett genomskinligt papper. Bilden projicerar de, via en gammaldags OH-apparat, på ett lakan som hänger ner från taket. Barnen får jämföra de riktiga ballongerna med de projicerade. Det blir mycket spring för att titta på skuggor och dylikt.

- När man jobbar med förskolan får man vänja sig vid små resurser. Det ger en enorm uppfinningsrikedom. Man får anpassa sina idéer till teknik som redan finns överallt, säger Lena och klappar på OH-apparaten.
   
 
Lena arbetar här på Molntappens förskola men hon är också anställd en dag i veckan som IT-pedagog i stadsdelen. Under den dagen hjälper hon andra förskolor i området som har behov och intresse av det. Idag är hon dock på hemmaplan. Ballongerna lyser på det vita lakanet, som är upphängt mitt i rummet för att man ska kunna se bilden från båda håll.
- Kan man blåsa på dem nu, undrar en flicka.
- Gå fram och se efter, uppmanar Lena.
Flickan gör det och lakanet börjar långsamt vibrera.
  

Lena menar att det är viktigt när barnen är så här små, 1 – 3 år gamla, att man kopplar samman det som händer inne i datorn med en mer handfast verklighet. Det är därför hon på detta sätt låter barnen skanna konkreta saker som de skapat eller tycker mycket om, som lerfigurer, gosedjur, höstlöv och pärlplattor.

- Det som händer inne i datorn är en abstrakt verklighet, den gör så mycket åt dig som du inte förstår hur det går till. Den verkligheten har få begränsningar och det gör att fantasin verkligen eggas. Men jag tror att det är viktigt att den till en början också möter en mer konkret värld, något som barnen kan skapa och röra vid med händerna. Hon berättar att interaktionen mellan olika verktyg ofta sker i flera led. Barnen får skanna in något som de valt ut, till exempel en vacker fjäder, experimentera med den i Photoshop och sedan skriva ut den för att kunna fortsätta utsmyckningen med till exempel målarfärg eller lera.
- Det konkreta och det abstrakta ska finnas så här, sida vid sida, säger hon.   
    
Att datorn bara är ett verktyg bland många andra är tydligt även visuellt på Molntappens förskola. Pedagogiken är starkt inspirerad av filosofin Reggio Emilia, där man delar upp sina rum i olika kreativa stationer, mellan vilka barnen kan röra sig fritt. På så sätt får de själva välja vad de vill leka med och skapa. Datorn och scannern utgör en egen sådan station, precis bredvid lerbordet. Här sitter två unga ”sockerbagare” och skapar magiska figurer i trolldeg. Lena har satt på webbkameran och filmar deras arbete, som visas live direkt på skärmen. När en av pojkarna upptäcker detta börjar han göra några små konster: kasta upp degen i luften, lyfta den mockasinbeklädda foten så högt han kan. Han skrattar lite men återgår sedan till sitt skapande.
- Jag försöker använda datorn så enkelt som möjligt. Det är viktigt att visa barnen att det här är ett verktyg som hör lika mycket till vardagen som andra. En gång i veckan har jag också en mer planerad aktivitet, där några få barn (max 2-3) arbetar med ett särskilt moment med scanner och dator, berättar Lena.

Lena tror att många tycker att det är lite väl tidigt att börja med datorträning i den här åldern. Hon håller inte med, men hon tycker det är viktigt att man som pedagog inte har alltför stora ambitioner. Man ska inte starta några gigantiska projekt. Det viktiga för barnen är att det ska vara lockande att få hålla på med.
- I den här åldern handlar det så mycket om att bara sluka för barnen. De upptäcker och undersöker allt de kan. Hur fungerar saxen? Vad kan man göra med kritorna? Jag tycker att datorn och andra digitala verktyg ska få upptäckas samtidigt och på samma sätt. Det handlar alltså om att bara introducera och låta barnen fascineras, säger Lena.
- Om barnen får chansen att leka och upptäcka verktygen här, menar hon, så är de ju vana vid dem sen när de blir äldre och ska börja arbeta med projekt.   
 
Barnen på förskolan får också prova på andra saker än att bara skanna och titta på bilder. Här finns ett litet externt ritbord som är kopplat till datorn där man direkt kan skapa sina egna bilder på skärmen. Programmen som används, Photoshop Elements, är till synes mer avancerat än många andra som används i förskolesammanhang, men Lena menar att det är enklare än vad man tror.
- Jag tycker absolut att man ska börja använda professionella program direkt. Det vi gör här lägger ju grunden för ett livslångt lärande. Och man ska inte vara rädd. Det finns många program som är professionella utan att på något sätt vara omöjliga. De enkla funktionerna går snabbt att lära sig och sen bygger man på kunskapen efter hand. Lena ifrågasätter också funktionen av de lite enklare, mer ”pedagogiska” programmen, alltså spelprogram utvecklade för barn av vuxna.
- För vem är de egentligen pedagogiska? Jag tycker mest att det är underhållning, säger hon.   

Lena menar att barn idag får för mycket serverat för sig överlag, och att de på så sätt blir slavar under tekniken istället för att bestämma över den själva. Därför är det viktigt att de, i alla fall i skolan, lär sig att arbeta med datorer, och inte bara ”spela spel”.
- Det ska vara de som gör och bestämmer, inte datorn. Då lär de sig också utnyttja sin fantasi, och utveckla ett utforskande arbetssätt, vilket är det allra viktigaste, säger Lena.   
 
 
På många förskolor används datorn i första hand till att titta på bildspel. Digitalkameran brukar vara populär och här har tekniken de senaste åren gjort det möjligt för pedagogerna att ta hur mycket bilder som helst. Dessa används sedan för att utveckla kommunikationen med barn och föräldrar. Även Lena tycker att detta är en av de viktigaste funktionerna som den digitala tekniken fyllt på förskolorna i Skarpnäck. Många av dem ligger i invandrartäta områden och bilder kan hjälpa till att berätta om, och förmedla känslor och händelser, när det verbala språket har sina begränsningar.
  

Även i kommunikationen med små barn kan bilder vara överlägsna.
- De håller ju på att skapa sig en självuppfattning och brukar älska att se sig själva på bild. Och de allra minsta kan ju inte prata än. De kan uttrycka sig och kommunicera men inte i tal. Då kan vi använda foton istället.

Lena visar sig också vara en duktig fotograf. Många av bilderna på barnen är levande och personliga. Hon berättar att hon alltid hållit på mycket med foto och att hon gärna ger några tips till de som precis börjat. Hon vill bland annat förmedla vikten av att man använder den högsta kvalitén som ens kamera kan erbjuda.
- Det kan se väldigt bra ut på displayen, men om man inte tar högsta kvalité så blir man bara besviken när man för över bilderna till dator sen. Framför allt om man sedan ska förstora dem och skriva ut dem. Något som är bra är också att börja gå närmare det man ska fotografera än vad man är van vid. Ofta kan det som ska vara i fokus annars konkurreras ut av stökiga omgivningar.
- Jag brukar alltid tänka innan och fundera över vad jag har för syfte med bilden som ska tas. Vem är det den ska visas för? Eftersom jag arbetar så mycket med barn så är det ju ofta för dem jag tar bilderna. Jag försöker då att aldrig fotografera uppifrån, utan krypa ner och få ett barnperspektiv. Att visa världen som de ser den.

Kontaktinfomation: Förskolan Molntappen i Skarpnäck, Lena Halboth
E-post: lena.halboth@skarpnack.stockholm.se

Artikelförfattaren Nils Sundberg är mediautbildad på Alströmergymnasiet i Alingsås, bor i Göteborg, arbetar som musiker, frilansfotograf och skribent.
E-post: nils@hjartatsorkester.se