Att ägna lektionstiden åt att spela datorspel brukar inte vara populärt i pedagogiska läger. I tävlingen Future City är det dock en av huvuduppgifterna. För att finna visionära lösningar på urbana framtidsproblem får eleverna skapa egna städer – både digitala och sådana som bygger på äggkartonger, folie och piprensare. Två sjätteklasser på Sollebrunns skola deltar i tävlingen.

Jonnas stad har 96 000 invånare. Det första spadtaget här togs för över hundra år sedan, och mycket har hunnit hända sedan dess. Man har numera en sportarena, en egen liten flygplats och ett väl fungerande system för vattentillförsel – med strategiskt utplacerade kraftverk, reningsverk och pumpar. Tyvärr har utvecklingen också fört med sig en viss segregation. I de naturnära villaområdena en bit utanför city är sjukvården bra och lönerna höga. I andra stadsdelar fördunklas livet av kriminalitet och luftföroreningar. Jonna kämpar för att få bukt med problemen, men hennes stad bör i sammanhanget ändå betraktas som relativt framgångsrik.
- Jag gjorde en massa städer innan, men de blev så dåliga att jag var tvungen att riva dem. Den här har jag jobbat med i ungefär en månad, berättar hon.

Varken de rivna städerna eller den som nu blomstrar finns naturligtvis i verkligheten. De är resultatet av ”en lek” – ett dataspel som upptagit en del av undervisningen på Sollebrunns skola under hösten. I alla fall i de två sjätteklasserna. Dataspelet är det klassiska Sim City, en strategiutmaning där spelaren får i uppgift att bygga upp en fiktiv stad från grunden. Bostadsområden, kommersiella centrum, industrier och infrastruktur ska arrangeras på ett sätt som bereder invånarna ett så bra liv som möjligt. Spelets struktur är komplex och uppgiften visar sig snabbt vara lättare sagd en gjord att utföra.
- Om jag till exempel bygger för många industrier blir människorna arga över miljöföroreningar. Men när jag river industrierna blir de arga för att de inte har några jobb, säger Jonna.
- Det svåraste med det här har varit att få allting att fungera, samtidigt som ekonomin ska vara så bra att jag inte går back varje månad.

Att Jonna ägnat så mycket tid åt att sätta sig in i stadsplaneringens vedermödor är ett första delmoment i Future City – en tävling som arrangeras av VVS Tekniska föreningen och en rad andra aktörer från det svenska näringslivet. Bland dem återfinns Banverket, Vägverket, Sveriges byggindustrier och Svensk teknik och design. Satsningen riktar sig mot elever i årskurs sex till nio, och runt fyrtiofem skolor i landet är anmälda för deltagande.

Tanken med Future City är att eleverna ska ges en större insikt i de problem som håller på att uppstå i kölvattnet av samhällets urbanisering – och detta utan att bli deprimerade eller cyniska. Huvudmålet är nämligen att istället ge alla möjligheten att skapa positiva framtidsvisioner, att använda all sin kreativitet åt att utveckla lösningar på problemen.

Att skapa en fiktiv, digital stad är tävlingens första steg. Från början var det också just dataspelandet som lockade Jonas Dahl, en av de ansvariga pedagogerna i Sollebrunn, mest med Future City.
- Många elever ägnar mycket tid åt att spela datorspel hemma. Det är något de har nära till. Det känns viktigt att kunna integrera det spelandet i utbildningen på ett konstruktivt sätt, säger Jonas.

I varje delmoment av Future City blir en elev, eller grupp, på varje skola utvald att skicka in sitt bidrag till en tävlingsjury. För att just Sim City-städerna ska få ett bra omdöme där krävs att de uppfyller vissa mål, bland annat vad gäller livslängd, hälsa, utbildning och genomsnittslön. På Sollebrunns skola är det Jonnas stad som valts ut, och hon är nöjd, trots att det varit omöjligt för henne att leva upp till de hårt ställda kraven vad gäller miljöföroreningar.

- All min el kommer från sol- och vindkraft. Men det släpps ut massor så fort någon åker på vägarna eller industrierna används. Och jag har ändå jättelite industrier. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra, säger Jonna.

Jonas påpekar att det kanske kan ha någonting att göra med att det är ett amerikanskt spel, och att sådana fenomen som gång- och cykelbanor helt enkelt inte existerar. Alla åker bil i Sim City. Men sedan understryker han att hennes problem nog snarare beror på att själva spelet är svårt att behärska.

- Jag har haft flera elever som tröttnat efter hand för att de inte fått det att fungera. Men det finns ju också en poäng med att det är svårt, att man inte kan göra hur som helst. Det skapar en förståelse för att de som byggt våra verkliga hus och städer behövt tänka mycket, och för att det alltid finns olika lösningar på problem som uppstår, säger Jonas.

Några veckor efter att Sim City-städerna blivit klara och lämnats in är det dags för de två sjätteklasserna i Sollebrunn att ta till mer analoga medel i sitt skapande. Eleverna är indelade i grupper som alla ska producera var sin modell av ett kvarter, eller en stadsdel, i sin vision av den framtida staden. Stora träskivor plockas fram ur sina lagringsutrymmen, och kartonger med aluminiumfolie, piprensare, trasiga stekpannor, sugrör, äggkartonger och elproppar fyller snart klassrummens alla bänkar. Den uppsatta gränsen för hur mycket pengar varje grupp får lägga på material till sin stad är 1000 kr, men detta är ingen gräns som någon grupp är nära att spränga i Sollebrunn.
- Vi har inte råd att lägga ut några sådana pengar här, så vi bygger mestadels med skräp. Och jag tycker nästan det blir mer spännande så. Barnen har en enorm fantasi, säger Jonas.

I Ruskväderskvarteret täcks taken på både hus och bilar av aluminumfolie som ska föreställa solceller. I grannstaden utgörs fotbollsmålen av böjda sugrör och lila julgransglitter.

Jonas Dahls kollega, Josefin Isidorsson, menar att skapandet med händerna gör kunskapsinlärningen effektivare, inte minst vad gäller tunga teman som energiförbrukning och miljöförstöring. I alla fall för vissa.
- Jag är säker på att många elever lär sig bra mycket mer om det här än om jag och Jonas bara hade stått rakt upp och ner och pratat. Vi har alla olika sätt att ta till oss saker, och vissa lär sig bäst med händerna, säger hon.

En av huvuduppgifterna för eleverna i byggandet av modellerna är att fundera över sin stads elförsörjning. Detta är ett begrepp som inte brukar introduceras för eleverna förrän på högstadiet, och Jonas tror inte att det är särskilt många andra sjätteklasser som deltar i tävlingen.

- Vi skiljer nog ut oss, säger han. Jag tror att det i de flesta fall handlar om någon engagerad NO-lärare som driver projektet i en mindre grupp av elever på högstadiet. Och det gör det naturligtvis svårt för oss att konkurrera.

Men just detta var också en av de huvudsakliga drivkrafterna för honom att anmäla klassen till Future City. Jonas har tidigare varit lärare i NO på högstadiet, och han vittnar om att eleverna sällan brukar ha arbetat alls med energi när de börjar hos honom i sjuan.

- Begrepp som energi och effekt är lätta att säga men svåra att förstå. Man vinner mycket på att tidigt introducera den sortens fysik för att ge en god förförståelse inför högstadiet. Vår energiförbrukning ger ju upphov till många våra miljöproblem idag, och det kommer vara ännu värre inom en snar framtid. Detta är något vi måste ge eleverna en insikt om tidigare, säger Jonas.

Till hjälp i arbetet med framtidsstäderna – och för att extra befästa det kreativa skapandet i teoretiska funderingar – har Jonas och Josefin tagit in en mentor som kan pusha eleverna lite extra när det behövs. Att ha engagerat en person från branschen i arbetet är ett av kriterierna för att få delta i Future City. Anders Kyrkander är arkitekt och arbetar på Passivhuscentrum i det närbelägna Alingsås. Idag är han på besök för att svara på frågor och komma med synpunkter på elevernas kreationer. I en grupp diskuteras en hiss som eleverna tänkt ska drivas av vatten. Idén är att ska sitta en stor tank snett ovanför hissen, vars innehåll genom sin lägesenergi fyller upp en behållare under hissen, och skapar ett tryck där som får hela ekipaget att röra sig uppåt.

- Men hur har ni tänkt att vattnet ska komma tillbaka upp till den första tanken sedan? undrar Anders när han blivit insatt i idén.
- Det måste vara tryck, säger en av tjejerna i gruppen.
- Ja, absolut. Och eftersom den andra tanken är lägre än den första så finns det ingen lägesenergi. Vi måste alltså tillföra energi utifrån. Eller hur? Och det går ju alltid att lösa, men då måste vi få fram den energin på ett sätt som är bra för miljön. Hur som helst är det en fantastiskt rolig idé, säger Anders.

Efteråt berättar han att han är imponerad av arbetet i klasserna, inte minst just gruppen med vattenhissen.
- Jag tycker det är fint att de experimenterar. De har tänkt på vattnets lyftkraft som en typ av energi, och på en hel del andra alternativa källor. Att energi inte bara är ström som kommer genom sladden. Det är rätt häftigt för att vara i sexan!
Även Anders är övertygad om att det är viktigt att börja prata om miljö och framtid så långt ner i åldrarna som möjligt.
- De här barnen kommer att få uppleva vad oljan gjort för vårt samhälle och se övergången till nästa fas i realtid. De måste få prata om energi och förbrukningen av den, annars kommer de bli väldigt förvånade senare under sitt liv. Dessutom tar de ju med sig kunskapen hem. Det är inte många föräldrar som kan stå emot när barnet säger: ja men tänk på mig då!

Att kreativa projekt i skolan, av typen Future City, kan hjälpa till att skapa en positiv framtidstro på miljön hos eleverna är en annan viktig aspekt. De måste få en känsla av att det faktiskt finns framsteg att göra, och att det inte bara behöver handla om uppoffring.
- Det är viktigt att de frågorna inte blir så ångestladdade, utan att det finns med en lekfullhet i dem. Ingen jobbar bra men domedagsstämning runt sig, menar Anders.

I ett rum en liten bit bort från bullret av stadsbygget sitter Amanda vid en dator och gör en presentation av de första stegen som hennes grupp tagit. Hon har dokumenterat arbetet med digitalkamera och sitter nu och tilldelar fotona korta bildtexter. Som en avslutande del av Future City ska alla grupper skriva en presentation av sin modell på mellan 100 och 200 ord. Dessutom ska en uppsats på 300 – 500 ord författas. Texten ska ha en anknytning till årets speciella tema – ett miljövänligt resande. En grupp på varje skola får chansen att skicka in sitt bidrag till den nationella tävlingen.

- När mina elever såg förra årets finalfilm blev de lite rädda, avslöjar Jonas. Det var nämligen inte en enda sexa med. Och det är klart att det är helt olika nivåer. I nian är man kanske mer formad efter sin omgivning, men trots det mer mogen förstås. Fast det vi förlorar i naturvetenskapligt kunnande hoppas vi kunna vinna i fritt tänkande, ler han.

Future City är bara en i raden av tävlingar som Sollebrunns skola erbjudits att delta i under året, men Jonas tycker att det funnits många anledningar att tacka ja till just denna. Han menar att tävlingen är väl genomtänkt, och att det märks att arrangörerna satsar både energi och pengar i projektet.
- Det handlar inte om att ”göra ett collage på ett valfritt tema”, som det kan göra ibland. Future City är en konkret, men ändå tillräckligt komplex uppgift för eleverna, säger Jonas.

Projektets hemsida: www.futurecity.nu 

Kontaktperson Sollebrunns skola, Jonas Dahl
E-post: jonas.dahl@alingsas.se



Artikelförfattaren Nils Sundberg är mediautbildad på Alströmergymnasiet i Alingsås, bor i Göteborg, arbetar som musiker, frilansfotograf och skribent.
E-post: nils@hjartatsorkester.se