Johan tittar på en fotoberättelse på datorn. För en vecka sedan var han med skolan på en mysig restaurang inne i Jönköping. Johan har svårt att göra sig förstådd, men hans ointresse för de första bilderna är ändå tydligt. Han klickar snabbt förbi dem utan en min. Varken bilderna på bussen eller klasskamraterna fångar hans uppmärksamhet denna eftermiddag. Men så stannar han till. Tar en paus. Tittar länge. På skärmen sitter han nu själv, uppkrupen i knät på sin egen mamma. Båda är solstrålar. Johan börjar plötsligt skratta högt. Kanske minns han sin mors varma famn och leendet från veckan innan.

På Träningsskolan i Jönköping har eleverna mycket olika och blandade handikapp. Här går barn med koncentrationsproblem, motoriska svårigheter och olika grader av utvecklingsstörning. Gemensamt för många av dem, som Johan, är dessutom att de varken kan förstå text eller tal. Pedagogerna på skolan har som största uppgift att hitta andra, alternativa kommunikationsvägar för barnen; att träna dem till att kunna göra sig förstådda. Med åren har bilder visat sig vara ett effektivt hjälpmedel, och efter digitalkamerans intrång har nu möjligheterna mångfaldigats. ”Det går inte att jämföra. Nu kan vi ’gödsla’ med bilderna, knäppa hur mycket vi vill och få upp dem direkt på skärmen”, säger Daniel Trogen, en av lärarna.

Kameran används varje dag i skolan, som en given del av arbetet, och bilderna man tar finns hela tiden i elevernas närhet. På väggen sitter affischer som förmedlar minnen av bullbak, promenader och spännande studiebesök. I barnens privata pärmar finns deras egna dagböcker, med utskrivna digitalbilder, som de kan ta fram och titta på när de vill. De elever som inte själva kan bläddra i pärmar använder istället datorn kontinuerligt. Här har ett stort arbete lagts ner på individuell anpassning så att varje elev själv ska ha chansen att bestämma vad han eller hon vill titta på. Johan, till exempel, ges alltid först ett val om vilken bildserie han helst vill se. Idag kände han uppenbarligen för att gå på restaurang. Bildflödet styr han själv med hjälp av en touchkontakt.

”Det här har verkligen tänt en gnista hos vissa elever,” berättar Daniels kollega Maria Atterlöf, ”och ofta hos de som vi tidigare nästan inte fått någon kontakt med alls”. Hon understryker att det för det mesta är bilder på lärare och kompisar, och kanske framför allt på eleven själv, som föder nytt engagemang och stora känslosvall. Hon berättar bland annat om Ruben som alltid blir glad när han får se sig själv och bara måste påpeka hur snygg han är. ”Vi har ju länge använt oss av bilder i verksamheten men tidigare har de varit färdigtryckta från något företag eller foton vi tagit för länge sen. Det här att använda bilder från vår egen vardag är ju något helt annat, det har en helt annan direkthet”, fortsätter Maria. Att det är bilder från elevernas skoldagar har också skapat ett nytt intresse hos föräldrarna, som regelbundet får hem aktuella bilder på sina barn. Hemma kan man fortsätta kommunikationen och barnen kan ”prata” om dagen och veckan som gått. ”Bilderna är ju lätta att förstå och tolka ute i världen, och vi vill hitta ett språk som inte bara fungerar på Träningsskolan”.

Intresset för det pedagogiska användandet av bilder är starkt och levande hos de lärare jag pratar med. De har läst många böcker och artiklar på ämnet och fyller i för varandra när de ska berätta vad de kommit fram till. Bland annat hänvisar man till Bodil Jönssons bok ”Tio tankar om tid”, och kapitlet ”Fördelar med styckad tid”. Där pratar Bodil om vikten av att ge mängder personliga bilder till barn med språkstörningar och att låta dem titta på dem så mycket dem vill, i lugn och ro. ”Vi tror att många av våra elever lever i ett ’nu’ som följs av ett nästa ’nu’ och ett nästa”, säger en av lärarna, Anette Svennson, och fortsätter: ”Det betyder ju i så fall att de inte kan önska eller förvänta sig något över huvudtaget”. Ser man på bilder från saker man varit med om själv, menar hon, tränger sig ju dock gårdagen på i nuet. Bilden på Johans leende mor väcker inre bilder från hur det var att sitta i hennes famn och dessa aktiveras tillsammans med bilder från den nuvarande omgivningen. Förhoppningsvis blir detta skapande av ett minne också en motor för eleverna att önska sig något av morgondagen.

Personalen på Träningsskolan

Det ständigt pågående fotograferandet har gjort att lärarna på Träningsskolan blivit mycket bra på att skapa minnen. Bilderna jag får titta på är ofta intelligent enkla, både tekniskt och pedagogiskt. ”Vi känner oss nästan lite övertydliga ibland, men efter hand har vi förstått att vi inte kan bli det”, säger Daniel. Ett stort problem som han och de andra brottats med är att man insett att det kanske inte alls är de foton läraren tar som är de som engagerar eleven. På vissa bilder reagerar de stark och på andra inte alls. Varför är ofta svårt att säga. Sebastian kanske inte alls tänker på dusch när han ser en duschslang utan först när han får syn på det kaklade golvet i badrummet. Vissa elever kan själva visa vad de vill ha fotograferat, men med andra är det svårare. ”Med många av eleverna krävs det att man spenderar mycket tid ihop och långsamt provar sig fram med bilderna för att nå förståelse. Det är ett stort arbete men mycket intressant”, avslutar Daniel.

Och medan detta arbete pågår för fullt lämnar jag Träningsskolan med ett antal mycket spännande bilder i huvudet.

Läs gärna arbetslagets ITiS-rapport.

Kontaktperson Träningsskolan: Daniel Trogen
E-post: troda@edu.jonkoping.se

 
Artikelförfattaren Nils Sundberg är mediautbildad på Alströmergymnasiet i Alingsås, bor i Göteborg, arbetar som musiker, frilansfotograf och skribent.
E-post: nils@hjartatsorkester.se